Mobbing
Har varit mobbad i hela mitt liv enda sedan jag började skolan. Jag har alltid varit stor och mullig och det har inte gillats av personer i min omgivning. Har fått höra en massa skit från folk runt omkring mig och hör man det tillräckligt länge börjar man tro på det till slut. Iallafall jag, jag försökte att inte lyssna med gjorde det tydligen ändå. Genom alla år har jag mått dåligt och tyckt synd om mig själv. Gick till en kurator för några år sedan och mådde då bättre. Men fick dåligt med pengar och kunde inte fortsätta gå. Nu har jag kommit till den gränsen att jag åter en gång måste ha hjälp att prata av mig. Upptäckte det för att jag igår fick en motgång inom mig själv. Låt mig förklara. Kände mig utfryst utav mina skolkamrater på utbildningen jag började för 4 veckor sedan. Det räckte för att jag skulle ta mitt pick och pack och gå hem och sätta mig och stor gråta och tycka synd om mig själv.
Under alla år har jag nog startat konflikter för att kunna mobba mig själv. Jag har blivit så van av att andra är elaka att den känslan har blivit som en drog som jag måste ha för att överleva. Jag har en inre frustration inom mig själv som byggs upp när alla är trevliga. När alla är trevliga blir jag knäpp. Jag vill bara att nån ska vara elak så jag kan få tillbaka känslan av att vara värdelös. Efter jag kännt mig värdelös i två tre dagar känns allt frid och fröjd. Men nu har jag kommit till den punkten att jag inte orkar känna så här, för det är så mycket runt omkring mig som blir lidande, sambon, utbildningen och framför allt mig själv.
Har ringt till kuratorn jag var hos tidigare och hoppas att hon snart kommer att ringa upp mig. Jag vill inte må och känna så här mera. Jag vill kunna hantera känslan och frustrationen så att jag inte behöver bråka med pappa eller min sambo bara för att jag skall må bra. Jag vill gå denna utbildning men det känns som om saker hindrar mig från att göra det. Så fort jag börjar något vill jag bara vara hemma, när jag är hemma vill jag inte vara hemma. Jag är liksom aldrig nöjd och tillfreds med någonting. Samma sak gäller boendet, jag trivs ett tag sedan måste jag flytta. Jag är 25 och har redan flyttat 12 gånger i mitt liv bara för att jag är så pass rastlös att jag inte kan koppla av.
varför måste det vara så här?
Varför var de tvungna att förstöra mig totalt?
Varför dög jag aldrig?
Varför får jag inga kompis?
Varför kan folk inte bara tycka om mig?
Tycker att det låter jättebra att du kontaktat din gamla kurator igen, för du har helt rät när du säger att du inte kan ha det såhär längre. Det är svårt att ta sig ur gamla spår, men det är möjligt, det går att leva utan den destruktiviteten. Om du inte får kontakt med din kurator kanske du kan vända dig till din vårdcentral och deras psykiatriska mottagning? Efter att man betalat sammanlagt 900kr för samtalen så får man ju frikort och då är resten under det året gratis (suveränt för oss studenter).
Det måste inte vara såhär, du duger precis som du är och när du kan tillåta dig att känna det så hyser jag ingen tvekan om att du kommer kunna få vänner, och folk tycker om dig, det kan bara vara så att du behöver en liten knuff i rätt riktning för att kunna ta emot det.
Paulina
Jag har kommit fram till mycket under åren om vad som är bra med mig. Jag är trevlig humoristisk och många personer när de väl har lärt känna mig tycker nog att jag är en rätt kul typ. Men det kanske inte är så lätt att lära känna mig alla gånger.
Trodde att man var tvungen att betala 80 spänn per gång varje gång. Frikort är ju trevligt och perfekt för en luspank filur.
Tack för svaret och tack för stödet! :D
Hm, jag känner igen det där. Jag har nog själv också en massa bra saker att erbjuda men jag har istället supersvårt att släppa in folk så de får aldrig chansen och jag känner mig ensam. Dum cirkel :P
Jepp, frikort is the shit! Utan det så hade jag inte haft råd alls. Visst är ju 900kr ändå 900kr, men det delas ju upp lite och sen har man resten av året så det kommer verkligen till sin rätt när man springer där titt som tätt ;)
Paulina
Du är du och det kan ingen ta ifrån dig. Mitt råd till dig är att du börjar säga vad du känner. Även om det känns svårt, fast efteråt känns det rätt bra att ha sagt vad man känner.
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
Starta ny diskussion