Förstår dej, har själv haft själmordstankar en lång period i livet, MEN, jag vet nu att det finns hjälp att få, både terapi och medicinering, föreslår att du försöker kontakta vården.

Nej, du har inte alls lärt dig att du inte kan vinna dig tillbaka, nej du har inte alls lärt dig att döden är den enda utvägen - du är fortfarande kvar! Det kan kännas rent ut sagt förjäkligt, det säger jag inget om, men döden är inte den enda utvägen för dig av den enkla anledningen att du fortfarande lever. Du väljer fortfarande att leva och sålänge du gör det så kan du vinna dig själv tillbaka. Sålänge du gör det så har du alternativ. Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det kommer gå över en natt, jag säger bara att det går. Jag vet att det går!

Det här inlägget som du skrivet skulle lika gärna kunna vara skrivet av mig. Alltså det är helt stört likt mina egna tankar. Skrev själv en egen lista för ett tag sen, och den såg likadan ut.

Jag tror jag kan förstå hur du känner. Den här rädslan, att i stort sett vara rädd för sig själ voch den man är varje dag. Så är det i alla fall för mig, jag är rädd för att dne jag är inte duger, det jag säger eller tänker. Att det inte spelar någon roll hur mycket jag anstränger mig för att vara bra så tycker alla att jag är en idiot, och, jag antar att det är det som gör att jag är rädd för mig själv.

Jag har precis börjat bearbeta dom här känslorna och har kommit fram till en hel del faktiskt…

Eftersom att jag har skämts över min egen person i väldigt många år har jag stängt in mig själv, man kan väl kanske kalla det för ett omedvetet, mentalt självmord. Allt som är jag; mina tankar, känslor, drömmar och intressen har jag försökt dölja. Nu har det gått så långt att jag knappt kan se vem jag en gång var. Det enda som finns kvar nu är rädslan och skammen.

Jag såg att du beskrev din overklighetskänsla i ett annat inlägg. Har haft sånna också, och de är nog de mest förvirrande känslorna som jag haft någonsin.

Som jag sa, jag har precis börjat bearbeta allt detta. Försökt tänka annorlunda (vilket är grymt svårt, jag vet), försökt tänka att det faktiskt är okej att vara allt det där negativa som man tänker om sig själv, att det är okej att inte duga. Och det är faktiskt då som man inser att man inte är så dålig som man trott sig vara.

Acceptans av den man är, jag tror att det är nyckeln till att inte längre vara rädd.

Man kanske inte kan acceptera allt som man ogillar med sig själv på en gång, men man kan ta små steg. Jag började tänka att det var okej att säga saker i klassrummet, att svara fel på frågor, att vara jobbig. Att jag har rätt till att vara den jag är, att göra vad jag vill med MITT liv. Att jag har rätt till att vara lycklig, precis som alla andra.

En person jämförde en gång människans personlighet med ett stearinljus låga. Låter man lågan brinna brinner det tills veken tar slut. Eller så slocknar det innan.

Antingen kväver man lågan   eller så släcks det plötsligt i en vindpust.

Men, bara för att ljuset slocknar en gång så kommer det inte att gå att tända igen. Det kan vara knepigt om man inte har tändstickor eller tändare, men med lite envishet och tålamod kan man definitvt tända sitt ljus återigen.

Det här kanske blev lite flummigt och jag hoppas att ingen tar inlägget på fel sätt ..

Och så hoppas jag att du kan hitta tillbaka till dig själv, till ditt eget ljus. Det kan kännas omöjligt, men det går. Jag lovar.