Djurmisshandel, våldtäkter, övergrepp på barn… har sånt skett medvetet förlåter jag det aldrig. Är det under en psykos tillexempel blir frågeställningen svårare, det är ju ändå stor skillnad på personen då och perosnen i vanliga fall.

#1, Håller med dig och kvinnomisshandlare ska inte heller förlåtas.

Föräldrar tycker jag är svårt att förlåta i alla fall mina egna…

Det e svårt men känner man att man inte kan förlåta så ska man inte det heller..Har nån gjort dig väldigt illa o du känner att du kan förlåta så gör det men känner du att det inte går så ska man inte fölåta heller..

Jo, så känner jag, men samtidigt vore det nog skönt för min egen del att inte känna hat…

#4, Sant men hur lyckas man då gå vidare ?

#5, Oxå rätt, det tar mycke energi

ja du ingen aning.. jag e en väldigt förlåtande person.. annars får man utesluta den personen ur sitt liv o försöka låta bli att tänka på det som hänt..

#7, Ja det är nog det bästa.

Jag försöker att ha så mycket kontakt som jag orkar, ett sätt att bearbeta eländet, så funkar jag..

Jo man ska förlåta, undantagslöst och alltid!

Inte för missdådarens skull…

Utan för sin egen skull…

Att inte förlåta leder en oftast in i det andra lidandet som aldrig tar slut. Det kallas bitterhet och närs av hat….

#10 Helt riktigt, något jag kämpar med varje dag…

#10 Klokt sagt!

jag tycker alla är värda en andra chans, om de verkligen ångrar vad de gjort.

#13 Jo, precis, men föräldrar som misskött sej kan blunda för eländet, så man får förlåta sågott det går iaf, så är det för mej,

t.ex. när jag konfronterar min mor så blir hon psykotisk och det har jag ingen nytta av…

#14 Nej… minns när jag var yngre och alltid skulle konfrontera alla för de oförrätter jag ansåg mig ha blivit utsatt för - men inte gjorde det saken bättre… Tvärt om, det blev bara än mer bråk och konflikter…

Det fungerar bäst om man bara kan släppa, låta saker rinna av. Bara för att någon kastar skit på en behöver man varken ta emot den eller försvara sig. Inget är så effektivt som att bara titta på den som vräkt ur sig något elakt och vägra kommentera och sänka sig till samma låga nivå…

Min syster som var van att få mothugg för sina ständiga påhopp ang hela min existens tappar helt konceptet när jag inte ger moteld.. Riktigt kul att se hennes frustration…

Jag förlåter henne - för hon är inte värd mödan att ödsla mental kraft på. Men bara för att jag förlåter henne innebär inte det att jag tycker om henne…

Som sagt… Förlåta ska man göra för sin egen skull…

#1 Jag håller med dig.

Jag har faktiskt ingen lust att förlåta allt och alla ens för min egen skull men det betyder inte att jag ständigt går runt och är skitförbannad på den eller dom jag inte förlåter.

Håller med Hanna här, inlägg #17.

Många förtjänar en andra chans, absolut, men sedan finns det personer som helt enkelt inte förtjänar det. Försöker så gott det går att inte låta dem uppta min energi heller, men visst finns det några som jag vägrar förlåta, men som ändå lyckas ta energi ifrån mig.

Det finns två typer av människor: de man måste dras med och de man inte behöver dras med. Därför är det lägligt att kunna förlåta de man måste dras med.

Föräldrar och syskon, dina barn, mamman eller pappan till dina barn är sådana människor man "måste dras med" för de kommer alltid att finnas där medvetet eller omedvetet. Så försök att förlåt dem om det är möjligt.

Sådana människor man inte behöver dras med är till exempel sina ex-pojkvänner/flickvänner, föredetta kompisar etc. Har de svikit mig oförlåtligt så går man bara vidare. Jag behöver inte dem i mitt liv!

Fast hundavataren har förstås så rätt så! =)

#19 Jag förstår ditt resonemang - men jag tror att vi ibland lägger olika innebörd i vad ordet förlåta innebär…

Att förlåta innebär för mig att sluta älta, släppa det och gå vidare - istället för att låta bitterheten råda, älta, mala, hata, känna hämndlystnad osv.

Förlåta behöver inte innebära att jag tycker det är okej, vad det nu är personen har gjort. Jag väljer bara att inte ödsla mer energi på en människa som inte förtjänar det…

Ska ta min ex. man som exempel… Han är blandmissbrukare, och all skit jag fick ta under åren med honom är… oj… sååå mycket…

Så en dag, långt senare ville han att jag skulle komma på ett AA-möte. Alla sa åt mig att jag var galen, varför skulle jag gå dit efter allt han gjort osv. Men jag gick, han fick stå där och be om förlåtelse för allt han gjort och jag gav honom min förlåtelse. Hur konstogt det än kan låta så gick jag därifrån med ett sååå mycket lättare hjärta!

Förlåtelsens kraft är stor!

Jo jag förstår precis vad du menar! Men jag skulle inte kunna förlåta min mammas "kille" som slog henne och mina småsystrar under 15 års tid. Jag har förlåtit min mamma för att hon valde honom framför mig (och min helsyster) men aldrig att jag kan förlåta honom (jag skulle gärna ha livet av honom om det gick för sig). Men jag struntar i honom och skulle jag se honom på stan så skulle jag inte låtsas om honom

Tycker att HannaM skrev mycket klokt i #17, även David i #18.

Jag är en förlåtande människa överlag, visst kan jag vara långsint ibland men jag förlåter mycket. Men en person jag aldrig någonsin kommer att kunna förlåta är min pappa. Han har gjort på tok för mycket skada i mitt liv.

#21 #22 Jag förstår… Det finns människor man bara inte vill ha i sitt liv därför att de är energitjuvar som gör mer ont än gott, så varför ska man dras med dem? Har en syster jag inte vill veta av - hon är inte riktigt klok och har gjort och sagt så mycket genom åren att det inte finns tillstymmelse till chans att jag ens vill prata med henne igen.

När jag råkar möta henne tittar jag bort och bara går förbi, som om hon inte fanns….

MEN… Jag har förlåtit henne!!! Kan ni få ihop ekvationen?

Gjort är gjort, hänt är hänt även om jag grämer mig sjuk över det, gör mig själv deppig och ångestfylld. Går aldrig att ändra på.

Bara min egen inställning till det skedda går att ändra på.

För mig hjälper det med att tänka att alla som gjort sig skyldiga till ett grovt övertramp har sin egen tunga, svarta historia att bära på, som format dem delvis till detta monster dem blev. De är lika mycket offer som jag…

Skillnaden mellan dem och mig är att jag har lärt mig att hantera min historia och inte låter den styra mitt liv längre. Jag låter inte den bestämma hur mitt liv ska se ut idag och hur jag ska bemöta mina medmänniskor.

Jag är fri ifrån historiens bojor genom insikt och FÖRSTÅELSE.

Jag tycker att förståelsen är mera lättanvänd än förlåtelsen. För kan man inte förstå då är det svårt att förlåta.

Jag blev våldtagen av 4 eller 5 äldre män när jag var 15.

Arg har jag varit, men jag har aldrig hatat dom. Jag har varit arg över min situation men inte på dom.

Min sons pappa vägrade mig umgänge med sonen när jag lämnade honom och har kört med någon sorts vuxenmobbing sen dess.

Jag har varit både fysiskt och psykiskt misshandlad ett antal gånger i förhållanden.

M.m. m.m….

Men jag har alltid tänkt att det alltid finns en anledning till allting. De som behandlat mig dåligt har också själv mått otroligt dåligt. Det kan ha haft med uppfostran att göra eller vad som helst som inte jag vet om. Vem vet, kanske blev mina våldtäktsmän sexuellt utnyttjade som små?!

Jag hade nog inte mått så bra idag om jag inte hade haft förmåga att förstå och förlåta mina plågoandar. Ilska tar så otroligt mycket energi. Man blir bitter. Har sett min mor gå ner i det hålet och hon mår inte alls bra.

Man gör sig själv en tjänst genom att förlåta.

Jag tänker att… Det är personen man förlåter - inte handlingen…

Klart jag inte kan förlåta ett sexuellt övergrepp…

Precis som jag säger till mina barn när det gjort något riktigt dumt…

Jag avskyr det du gjorde - men jag älskar dig. Det gäller att skilja på sak och person. Fast det är svårare att skilja på sak och person när det är en okänd person.

Jag är nog inte den förlåtande typen. Men jag har hittat strategier för att komma över dålig behandling från andra, och kunna överleva och inte låta det som hänt, påverka mig alltför mycket.

I övrigt håller jag med HannaM i #17.

Jag håller till fullo med evrekaw här och har samma syn på vad förlåtelse är! Att skilja på sak och preson är ofta svårt men i dessa sammanhang helt nödvändigt om man ska kunna må riktigt bra.

Jag tycker inte att man ska gå genom livet och känna att man har ett ok vilande över sig: "Det här kan jag aldrig förlåta."

Det kommer bara att göra mer skada än nytta.

Kan man inte gå vidare efter en oförrätt och försöka få en positiv syn på sitt liv, trots det som har hänt (för det går) så gör man sig själv en björntjänst.

Klarar man inte av att tackla det som har hänt, så är det viktigt att ta till proffesionell hjälp.

I mitt oförstånd, eller tack vare mitt förstånd, så är jag övertygad om att det är sjuka människor, som gör sjuka saker.

Det kanske låter hårt, men det viktigaste här i livet är inte att få rätt. Det viktigaste är att kunna gå vidare.

Hat, avsky, förbannelse o.s.v. gör dig inte till en lyckligare människa. Dessa känslor gör dig bara ont. De skadar dig så otroligt mycket.

Släpp taget och gå vidare, ägna dig åt de personer som är värda din omtanke.

DU ska må bra och inte förgås av hat!

#29 Kunde inte sagt det bättre - instämmer hela vägen!

jag kan förlåta men inte glömma….

#31 Att totalt glömma är nog en önskedröm. Men man kan glömma på en skala från ett till tio…

De dåliga minnena ska lagras längst bort och längst ner på hårddisken så att de inte styr och infekterar ens liv här och nu.

Det som hände för flera år sedan ska inte i nuet ältas och tuggas… Man kan inte radera det som hänt - man ska bara agera som om det inte hade det… Inte låta det påverka sig.

#29, 30, 31 och 32, precis så tänker jag med! Det är när minnena fortfarande är så plågsamma så att de stör mitt liv som jag behöver förlåta. Man kan får göra det i omgångar och vid olika tillfällen, jag kämpar med min mamma och även om det går framåt så går det långsamt och trögt för att hon river nya sår hela tiden. Men jag kämpar på då jag märker att det har sådan god effekt.

För egen del är det DISTANS som gäller. Fjärma mig, inte tillåta gamla oförrätter att gräva sig djupare in i mig än vad de redan gjort. Jag säger som Sören Kierkegaard: Livet ska levas framlänges, men det kan bara förstås baklänges.

Hur jag har det med min mamma, har jag nog berört vid några tillfällen. Henne vill jag inte ha i närheten. Och det är en stor sorg att inse att hon inte är riktigt funtad som hon ska. Men jag vill leva mitt liv på det sätt JAG vill och hon ska helt enkelt inte få plåga mig mer. Därför undanber jag mig kontakt med henne. Distans och försoning i den betydelsen att jag inte förgås av hat / hämndkänslor / avsky och är förmögen att fortsätta leva och ha ett bra liv - ja. Förlåta - nej.

Så är i alla fall mitt resonemang.

Hon är en människa jag inte orkar umgås med och inte orkar ha i närheten. Så bort med henne. I min närhet får bara människor jag mår bra av att ha där, finnas till.

Mina depressioner kan till stor del förklaras av det som min mor utsatt mig för under min uppväxt, plus att det nog finns en ärftlig komponent också, dock vet jag inte exakt från vem det kommer.

Nej, håller med #0, förlåtelse för vissa saker är inte möjligt.

Lägga det bakom sig och fortsätta leva, det är däremot möjligt.

#34 Du ska inte förlåta för din mammas skull… Utan för din egen. Du behöver inte ens säga det till henne, inte ha kontakt med henne. Bara fölåta inom dig - så att det inte längre gnager…

Det handlar om att släppa taget, gå vidare och inte låta gamla oförrätter dra ner en i nuet…

#35 Går inte. Inte än. Om någonsin.

jo viktigt förlåta även dem som gjort fel mot en annars skadas man själv så att säga

själva handlingen förlåter man inte men personen förlåter man

de visste inte bättre och ingen är perfekt…

Det är en svår fråga, för naturligtvis så beror det ju på vad som hänt. Men jag har förlåtit många människor i mitt liv å andra sidan så har jag ingen kontakt med människor som gjort mig illa heller.

Mycket kan förlåtas liksom lika mycket inte kan förlåtas.

Kan man förlåta någon som uppenbarligen inte visar någon ånger eller förstår skadan hon/han gjort? Trots upprepade förklaringar?

Få människor kan ärligt påstå att de älskar alla och envar. Flertalet tillstår att de älskat blott några få, varit likgiltiga inför de flesta och när det gäller alla de andra, ja dem har vi tyckt illa om eller rent av hatat.

Vi behöver upptäcka att vi behöver någonting mycket bättre än detta för att kunna vara i bästa balans.

Vi måste, om än i långsam takt, ge upp tanken på att visa överdriven kärlek till några få utvalda, strunta helt i de flesta och fortsätta att frukta och hata vem det vara månde.

Vi kan sluta upp med att ställa orimliga krav på dem vi älskar och visa vänlighet i de situationer vi tidigare inte visat någonting alls.

Inför de människor vi tycker illa om kan vi åtminstone försöka börja vara rättvisa och artiga och kanske någon gång rent av anstränga oss lite extra för att förstå och hjälpa dem.

Är det omöjligt så är min grundtanke att då får man släppa alla psykiskt krävande negativa tankar och försöka att lägga det bakom sig.

Inte för den personens skull som har skadat dig…….utan för din egen skull.

Det handlar om "Släpp taget"  och att gå vidare, så att du inte dras ner av gamla oförrätter.

Förlåtelse innebär att skapa en ny attityd som tillåter oss att släppa taget om tidigare ilska och smärta.

Inte för den andre/andra personens skull, utan för din egen skull.       

Jag tycker nog att allt kan förlåtas med tiden. För ens egen skull om inte annat. Jag läste här om dagen om Jackie Arklöv (stavning?), han ville tydligen hjälpa gamla nazizter eller nåt och jag tycker att det verkar som han har "vaknat upp" och lärt sig ett och annat i fängelse genom åren. Och för mig spelar det inte så stor roll VAD personen i fråga har gjort. Om man efter många år gör skillnad och visar att man faktiskt är en "ny människa" som lärt sig att leva, tänka och vara på ett nytt sätt. Då kan jag tycka att alla kan förlåtas.

MEN jag skulle ALDRIG kunna förlåta en människa som INTE ändrar sig, ber om förlåtelse och har lärt sig sin läxa och sen lever ett hederligt liv.

#41 Känner du att du inte kan förlåta, så är det viktigt att lägga det bakom sig och gå vidare. Inte ödsla en massa negativ energi på det. Negativ energi som enbart skadar dig själv.

Jag har inte förlåtit min våldtäcktsman, men jag har läkt..insåg att hat kommer förgöra mig, han kommer inte visa ånger..så det är upp till Gud att *förlåta* honom..

#43 Nej, ett sådant trauma och en sådan handling kan vara omöjligt att förlåta.

Men som du skriver, hat kan förgöra en människa och det viktigaste är att bli vän med sig själv och kunna gå vidare här i livet.

Det är mänskligt att fela, gudomligt att förlåta. JAg är inte Gud. Det säger väl allt?

#45 Bästa ordspråket jag läst!

tack!!!! men kom ihåg att det bara är den första meningen som är  bevingade ord….

problemet med att inte förlåta en annans beteende tex är att man då har ett MOTSTÅND mot det beteendet och det kan dyka

upp på nya platser man blir då sin egen värsta fiende liksom

om man tillåter någon ha ett sätt men samtidigt tillåter sig själv

ha ett annat då är man tillåtande

och då finns inget motstånd

om man har ett gnagande motstånd mot en person så mår man inte bra tror jag

förlåtelse gör man för sig själv så att säga

ATT släppa taget handlar alltså om att släppa motståndet mot en person. Däremot inte mot dennes handlingar.