Jag är jätte dålig på att ge råd i så här komplicerade lägen. Men min första reaktion är att du troligtvis har det bättre utan honom. Som det är nu verkar han vara ett stress moment för dig. Han stöttar dig inte som han borde och det här med ekonomin är ju katastrof! Det är ju inte meningen att en ska gå på knäna i ett förhållande medans den andra "lever livet" ekonomiskt! Delar man liv, bostad och kännslor med varandra tycker jag att det är helt naturligt att man även delar ekonomi med varandra! Han har valt att leva ihop med dig, du får mindre från försäkringskassan på grund av att han bor hos dig, varför kan han inte dela sin goda ekonomi med dig då?

Jag blir faktiskt arg när jag läser det här! Du har funnits där för honom och nu när han borde göra det samma för dig så verkar det som han totalt struntar i dig.

Ta dig en funderare på om du verkligen mår bättre med honom än utan. Jag tror inte det, jag tror du mår bättre utan honom.

Kram!

kan inte annat än hålla med föregående talare. Men varför får du mindre från F-kassan För att du är sambo????? Det kan jag inte förstå…..

#2 Kanske är det som med soc? Att hans ekonomi räknas in… fast att hon i nuläget inte får nåt av honom som är värt att nämna….

HAr jag aldrig hört talas om förutom om man är förtidspensionerad(sjukeersättning) och bor ihop med en peson som man har bara ihop med eller har varit eller är gift med. Då försvinner en stor del av ersättningen

Hej och tack för era svar.

Jag ber om ursäkt att jag inte gett något svar förrän nu. Jag har inte orkat gå in och läsa tidigare. Har varit rätt mycket.

Ja jag lutar mer och mer åt att det inte kommer att hålla. Det har blivit mycket bättre nu kring jul och nyår då han har varit ledig mycket men frågade faktiskt imorse om han inte tänder på mig lika mycket längre. Han svarade att det gjorde han men jag vet inte jag. Nu när han börjat jobba igen så verkar det börja gå utför igen. Jag märker på mina misstänksamma tankar mot honom att det inte står rätt till hos mig nu, att det satt spår det som har varit sen vi flyttade ihop, eftersom det var sådan intensiv totalvändning. Som att vända på en pannkaka. Bara det faktum att jag funderar om han har en flört eller är kär i någon i hemlighet på jobbet, visar ju tydligt att det inte är som det ska. Jag borde inte tänka en sån tanke. Jag har varit svartsjuk förrut men den här misstänksamheten är något helt annat. När det blir tankar och inte bara  känslor och gamla spöken. Ska skriva lite mer sen. Måste iväg till jobbet nu….

22/12 började jag skriva på ett långt långt brev till honom där jag förklarar allt för honom. Hur jag känner, vad jag varit med om tidigare som påverkar, vad jag tycker han gör för fel och gjort för fel tidigare och att jag inte orkar ha det såhär. Att jag är rädd att hans behov av att glänsa på jobbet och prioriteringen att inte svika sina arbetskamrater kommer sabba allt. Är han sjuk så är han sjuk. Men han far istället och jobbar ändå för att inte svika arbetskamraterna. Helt utslut när han kommer hem ser han knappt mig och sonen. Han har haft problem med höften i 8 månader nu ungefär, dom vet inte varför. Han vägrade söka hjälp i början, lyssnade inte på mig när jag sa att bara för att han har en bättre period så betyder inte det att det är borta eftersom han haft flera bättre perioder förut. Slutade med besök på akuten. Vad var det jag sa?!

Fortfarande problem med höften och han vill hellre gå till Previa och få gratis hjälp där än att gå till vårdcentralen. Tog lång tid innan han kontaktade chefen. Chefen glömde bort det och pojkvännen väntade för länge med att ringa och kolla hur det hade gått. 2 månader efter han pratat med chefen har Previa fortfarande inte hört av sig. Jag tjatade i 2 veckor innan han tillslut ringde och då hade chefen glömt det igen. Han fick en tid den 20:e. Han ignorerar sånt där eftersom han tycker att "ja men jag klarar mig, det är bara att härda". Men han inser inte att det påverkar mig och min son också. Han prioriterar så fel.

I slutet av förra månaden var han skyldig mig ca 700 kr för diverse mat m.m. Han frågade flera gånger om jag ville att han skulle sätta in 1000 :- på mitt konto. När han frågar sådär så blir det lite samma sak som om jag ska be om det. Tycker han bara ska göra det. Känner att jag måste vara tacksam på något sätt.

Han fortsätter avvisa mig sexuellt, hjälper knappt till hemma och är snål. Igår satt han från 16:30 till 21:00 vid datorn med ett online-spel medan jag diskade, hängde tvätt, plockade bort efter maten och plockade allmänt i lägenheten. Jag vill inte be honom om hjälp längre. För sist jag bad honom ta hand om disken så stod den i 3 dagar och varje dag sa han "jag gör det imorgon". Han sköt på det till klockan blev för mycket och han var för trött. Han gjorde det först när jag tillslut blev less och ställde mig och började diska.

Jag tror jag ska fara och bo några dagar hos en tjejkompis så jag får tänka lite och då får han sätta sig ner och läsa mitt långa brev då. Har försökt prata med honom om det här i omgångar, små doser men det går inte in. Jag tror jag måste släppa en bomb så han får bli rädd att jag ska lämna honom. Sen får han välja. Antingen förändra saker och ting eller så får vi göra slut. Tror jag far iväg nästa vecka då jag inte har sonen. Enklare så.

Vet inte hur jag ska göra, om jag ska packa och fara när han är på jobbet och bara lämna brevet eller om jag ska vänta till han kommer hem och förklara situationen innan jag går. Vad tycker ni?
Jag vet att han kommer ställa frågor som jag inte vill svara på innan jag går. Jag vill inte säga hejdå heller egentligen. Men det är väl mer humant mot honom att vänta till han kommit hem. Eller?

snälla du, ge f*nskapet foten!!!!! Ok, att hänga upp sig på sexet är väldigt lätt, been there done that…. OCh det tänder av ännu mer….MEn det märkts att han bara är en amöba som flyter omkring och snyltar på dig och låter dig göra allt. Nä, välj bort honom. Dessutom, så har du nog med att reda upp ditt eget inre kaos, ska du behöva dalta med hans krämpor uppepå det? Det gör dig dessutom inte mer sexuellt attraktiv. Du blir ett j**la ankare bara. Se till att du får igen dina pengar inanan det rusar i höjden och du blir barskrapad. Han tackar dig inte för det. OCh skriv inga långa brev. Inte bra. Skriv bara kort och koncist att du åker iväg. Allt annat kan han använda emot dig om det vill sig illa. OCh visst, stick medans han är på jobbet. HAr ni husdjur? det är en viktig fråga…..

Been there, done that. Exakt samma sak har jag varit i. Ett förhållande som liknar ditt och vad fick man tillbaka? Ingenting, inte ens ett "tack för att…"

Nä, ödsla inte mer tid på honom, hitta styrkan i dig själv och gå därifrån rak i ryggen innan han knäcker dig helt, för du är värd som mycket mycket mer!

Kramar om dig!

Var rädd om dig!

Du är inte ett dugg värdelös! Varför skulle du vara det?

Du är en fin människa Pernilla, öppen och ärlig.

Varför göra dig otjänsten att vara "mamma" till en karl, som inte vuxit upp än?

Bryt!!

Du får gärna PM:a mig.

Jag har husdjur men de är Axeloter(vattenlevande) och de klarar sig upp till 2 veckor utan mat. Jag matar dom typ var tredje dag och tror jag blir borta i typ 3 dagar eller något sånt. Pojkvännen vet hur man matar dom också så det får han sköta om jag blir borta länge.

Jag har skrivit ett 13 sidor långt brev till honom och skriver fortfarande. Imorgon ska jag göra klart det sista för då jobbar han och jag är hemma.

Han står i duschen nu och är nog klar när som helst så ska avsluta här.

Kram på er

Skickar ett gäng styrkande kramar!

Du gör helt rätt som stampar foten i bakcen nu och markerar att detta inte är okej. Du har redan haft nog med problem för ett helt liv framöver. Du behöver lugn och ro, tid att rå om dig själv och din son.

Hoppas att detta löser sig till det bättre!

Hm…. ta med dig dina små djur….och jag kan säga dig, att med den mentaliteten han har, så kommer han inte att läsa ditt brev. 13 sidor är mycket att läsa även för en som bryr sig. OCh han bryr sig inte……Så han kommer ögna igenom det och kanske använda det mot dig.

Jag måste tyvärr säga emot dig där Hawknestgrove. Jag måste ha gett fel intryck av honom. Jag vet att han bryr sig otroligt mycket någonstans där under och 50 % av tiden är han riktigt riktigt gullig. Jag drog inte hela historien som sagt. Har misstänkt länge att han har aspergers, att det finns en anledning till hans beteenden. Problemet är att det har gått 1,5 år sedan jag tog upp med honom att jag verkligen verkligen ville att han skulle ta tag i det och göra en utredning och kanske få en diagnos. Han är en fin och omtänksam kille men han är så grymt djävla självupptagen ovanpå allt det där. Han har tappat bort mig på vägen och prioriterar fel. Jag kräver en förändring och att han skärper sig. Har förklarat i brevet att om han inte uppfyller mina krav så kommer jag lämna honom. Jag har inte tid att vänta på att han i lugn och ro ska få anpassa sig till allt och smälta saker och ting bara för att det är bekvämt för honom. Allt tar sån tid och det ska tänkas och funderas och tänkas och funderas. Han bränner mig under tiden. Och det går inte att göra ogjort. Han må ha vänliga avsikter i alla lägen men i slutändan är det hans handling som räknas, inte tankar eller ord. Han måste skärpa sig och sluta lulla omkring och snylta på mig. Jag orkar inte bära honom. Hur gullig och charmig och oskyldig han än må vara så skadar det mig och vår relation att han smiter och prioriterar fel. att han är gullig väger inte upp allt som han gör fel. Jag vill inte vara ensam vuxen i hemmet.

Han är inte medveten om omvärlden, men nu är det dags att han vaknar upp. Gör han inte det nu då lämnar jag honom. Hur jobbigt det än känns så vet jag att jag förtjänar och kan få något mycket bättre än det här och jag vet att han har potential, men han måste vakna ur sin lilla underbara dröm och involvera mig i den nu också. Jag har förklarat klart och tydligt vad han måste göra för att få behålla mig och min son i sitt liv. När jag släppt den här bomben så är det upp till honom!

Hade gärna tagit med mig mina små djur men de lever i akvarium så det går inte… =/ Men dom klarar sig. =)

#13 Vad det inte så att han fick en diagnos och det ganska snabbt och du var ledsen för det eftersom du väntat så länge på din utredning.

Jag har för mig att jag läst det i någon annan tråd.

Nu minns jag inte vad det handlade om för diagnos men i så fall kanske det kan förklara mycket av hans beteende. Sedan har inte det med problemet att göra för man ska ju orka att leva tillsammans också.

50% av tiden bryr han sig? Vad skriver du Pernilla?

Tagen förgiven, dåligt behandlad, haft otur och alltid funnits där för andra.

Får jag vara lite hård mot dig nu?

Du har inte blivit "tagen för given". Det är du själv som har skapat den situationen.

Varför "finnas där för alla andra?"

Gör det dig lyckligare, mer tillfreds med dig själv? Stärker det din självkänsla?

Jag kan svaret; Nej!

Men ändå gör du det gång på gång.

Sätt dig själv i första rum, på första parkett och ta hand om dig själv.

Du behöver inte rädda världen, rädda dig själv och ta hand om dig själv.

Du är värdefull!

Jag måste bara inflika, då jag är aspergare själv, att jovisst kan de förklara en del av hans beteende kanske. Men det är absolut ingen ursäkt. Om det är hans asperger som orsakar denna problematik så hör ni helt enkelt inte ihop ur personkemisynvinkel.

Jag kan se en hel del tydliga aspietecken i texten, men även en hel del ren och skär dumhet. Men sen har ju alltid myntet två sidor, och jag har inte hans version att jämföra med.

Men det låter för mig osm om ni skulle ha en bättre relation om ni bröt upp kärleksdelen och bara behåller vänskapen.

ja pernilla, du har fått svar av många här på samma sätt som jag studsade till … han bryr sig 50% av tiden….. vaddå?????? Vad gör han de resterande? Nog för att man ska måna om sig själv i ett förhållande, men man har ett förhållande på 100 %.OCh jag vidhåller, han kommer inte att läsa ditt långa brev. Däremot så kan han utnyttja dina små djur och utöva utpressning på dig med dem. Allt för att få dig på mattan. Sen kan hahn skylla på  psykiska störningar och funktionshinder hur mycket han vill, bara för att kunna sätta en etikett på det och skylla ifrån sig med.

Jag vet att det är fel att han bara bryr sig 50 % av tiden. Det är därför jag funderar på att lämna honom. Säg att han har Aspergers som jag tror, då har han svårt att känna in känslostämningar, tolka ansiktsuttryck och tonläge m.m. Dessutom har han ADHD och en medfödd hjärnskada där nerverna mellan de båda hjärnhalvorna är otroligt tunn så han har hela livet varit väldigt orolig över allt, undandragen, dåligt självförtroende, rädd för att göra fel, dålig koncentration m.m. Han är jättefin när han har fokus på mig, men när fokus hamnar på något annat så ligger djävlar 100 % av fokus på det. Han hamnar i sin bubbla. Och jag står inte ut med den kontrasten. Antingen skärper han sig och det ordentligt eller så lämnar jag honom. Idag har jag 350 kr kvar på mitt konto och jag såg att han har ca 48 000 :- på sitt konto. Det är så djävla jobbigt. Efter han hade kollat sitt konto blev han jätteglad och gosig och sa att han älskade mig och så. Jag blir bara så äcklad. Klart att han älskar mig och är lycklig. Han har pengar och en husa, djävligt lägligt. Men jag tänker inte acceptera det mer. på måndag far jag till en kompis några dagar och sen får vi se vad han väljer.

#18 Vad jag menar är att han kanske inte har "förmågan" att skärpa sig med sina diagnoser och då är det ju en omöjlighet att leva tillsammans så som du känner och när du själv är väldigt skör.

Måste be om ursäkt för jag såg bara inlägg #17 sist jag var in… =/

#14: Jo han fick sin diagnos snabbt och det var väl där spiralen började.

#15: Du har helt rätt i det du säger. Givetvis har jag satt mig i den sitsen själv. Jag har dock gjort många försök att komma ur den där hjälte-rollen under vår tid tillsammans och då har det blivit tvärstopp. Han tog inte över som han skulle och allt fallerade. Så vi är nog lika skyldiga båda två. Har skrivit i brevet till honom också att jag gjorde mig själv en björntjänst som gav så mycket av mig själv.

#16: Min grundtanke i det här är att få honom att söka hjälp så vi får veta vad det beror på. Vill han inte söka hjälp…så är det slut. Visar det sig att han inte har aspergers och han inte är villig att jobba på det ändå…så är det slut. No hard feelings!

Det kan ju antingen vara aspergers, en del av hans personlighet eller liksom en period nu då han vunnit så mycket framgång helt plötsligt i sitt liv.

Oavsett vad det beror på så vill jag framföra var jag står i vårt förhållande i dagsläget, att jag behöver bli bemött och få svar. Jag vill inte förändra honom för han är så fin som han är och han skulle kanske passa jättefint med någon annan. En olycklig kombination helt enkelt i våra personligheter, som även nämnts ovan. Jag accepterar ifall vi inte passar ihop. Men jag är less på att bara få svaret "jag vet inte" i den här frågan. Någonting måste hända och jag är förberedd på att det kan bli så att vi bara separerar plötsligt. Hur som helst vill jag inte att det blir så att jag bara fokuserar på mig själv och slutar vara hjälte och att korthuset p.g.a. det rasar eftersom han gör som han gjort tidigare och bara låter bli att ta över delvis. Då kommer det sluta ännu mer olyckligt. Och framförallt bli utdraget och vi kanske inte ens kan vara vänner efter vi separerat.

Gumman, du ser ju vart det barkar…. en människa, som ser att du knappt har några pengar, medans han glädjer sig för sina femsiffriga belopp???? Nej du, där tar han sina bokstavssjukdomar som en j**a ursä'kt, inget annat. Vem lägenhet är det? ta och försvinn för gott eller ge honom foten och lås dina tillgångar  åtminstone i fortsättningen! Begär , om ni ska vara tillsammans, att ni har DELAD ekonomi! Dina pengar är dina pengar, han ska inte göra sig rik på din bekostnad. Usch vilken  vidrig sits. OCh du lär inte gå under om du lever i celibat ett tag. Sex med en människa på såna premisser ger inte någon behållning. Det känns fint i fem minuter efteråt, men  sen  är ju allt borta….Han ligger inte med dig för han älskar dig utan för att du ska sluta  ynka dig och han ska få utlopp för sina behov. Då kan han köpa sig en bit cykelslang i stället. Jag kanske låter grov, men jag har varit där du är och har vaknat…..

Har inte tid att ens läsa allt just nu tyvärr. Ska börja bära ut i bilen och köra över lite grejer till kompisen jag ska vara hos några dagar. men jag skriver senare ikväll.

stå på dig nu. Låt inte honom skita dig på näsan…..

Ja nu är bomben släppt. Valde att vara hemma och dra en riktigt kort förklaring för honom innan jag gick. Typ: "litar du på mig? Kan du sitta helt tyst och inte ställa några som helst frågor? Jag behöver tänka så jag far till en kompis några dagar. Jag gör inte slut eller tar ett break. Jag älskar dig! *pusspuss* hejdå!"

Så för att svara på #21… Han ser inte att jag har för lite pengar. Så mycket tappar han bort sig i sitt eget. Sen är det jag som har pratat om Aspergers, inte han. Han har aldrig en enda gång skyllt någonting på sin ADHD.

Sen förstår jag inte det du sa om ekonomi. Det är han som har mycket pengar. Han delar gärna med sig av pengar när jag ber om det men han fattar inte att jag inte vill be om det varje gång. Sen är han inte medveten om hur lite pengar jag har. Jag tror han har fått något sorts storhetsvansinne vad gäller pengar. Girig och vill lägga på hög. Förstår honom ändå eftersom han varit fattig som jag hela livet. Jag accepterar det inte efrtersom jag blir drabbad men jag kan ändå förstå.

Problemet är just att vi har delad ekonomi. Jag har 6000 varje månad och han har 16 000. Jag behöver mer av honom men han sätter över pengar när han känner för det och då frågar han ändå flera flera gånger ifall jag vill att han gör det.

Jaja, känner att allt blir osammanhängande och att jag kanske missförstått något. Är så himla trött. Blev en ordentlig urladdning nu när jag fått komma hemifrån och fått släppa allt det här från mina axlar och lagt på hans.

Jag skriver imorrn istället…

Ok… men du sätter dig i beroendeställning och tacksamhetsskuld genom att ta emot pengar av honom. OCh just det där rikemanssnålhet är så FULT! Vila ut nu och försök få distans till både honom och din ekonomi. För handen på hjärtat, är du ihop med honom, för att du inte tror att du fixar dig själv ekonomiskt?

Handen på hjärtat, jag VET att jag klarar mi ekonomiskt på egen hand. Har jort det tidigare så det vet jag. jag är ihop med honom för att jag älskar honom och för att han älskar mig. Vi måste jobba på extremt många grejer i vårt förhållande och tack vare att jag älskar honom så är jag beredd att hjälpa honom ifall han får asperger-diagnos. jag vet att vi kan fixa det, men först och främst måste han förstå hur hans nuvarande och tidigare beteende påverkat/påverkar mig, förstå vad han måste göra för att det ska hålla överhuvudtaget, bestämma sig för om han själv är villig att ta itu med sina problem och sen se till att få tummen ur röven och göra det.

Inget förhållande är en dans på rosor hela tiden, vi träffade varandra i en olämplig tid i mitt liv och det faktum att han fick allt som jag ville ha var katastrof. Sen har han problem som måste göras någonting åt. Jag släpper inte honom innan vi tillsammans gett 100 % för att göra någonting åt det.

Han måste skärpa till sig ordentligt. Citerar Grease(stavning?): "You better shape up, because i need a man!" Haha. ^^

Huvudsaken jag vet vad jag behöver och vill ha, nu har jag klargjort för honom vad som gäller, så nu får han göra det eller låta bli. Bollen ligger hos han nu.

Ok. Hoppas att det kommer att gå bra….. Håller tummarna för dig, men passa dig tjejen….Vill inte att du ska bli sårad, bara.

#26 Bollen ligger inte hos honom. Bollen ligger hos dig, Pernilla.

Luften kan ganska snart gå ur bollen.

Ta hand om dig!

Vad jag menade med att bollen just nu ligger hos honom var att just nu måste han välja vad han är beredd att göra för att det ska fungera mellan oss. Jag tvekar inte att gå om han inte gör det som behövs.

Måste säga att jag fick precis den reaktionen jag strävade efter.
Igår ringde han mig och frågade hur jag mådde och vad jag gjorde och så. han försökte dölja att han höll på att börja gråta men jag hörde det. Så jag for hem en sväng. Han grät och grät och grät. Han sa att han var rädd att jag skulle lämna honom och att han skulle skärpa sig ordentligt. Han saknar mig nu. Ska nog sova borta en natt till.

Nu när han valt att förändra saker så ligger bollen hos mig igen.

Jag låter det inte bli som förrut. Jag älskar honom men jag är viktigare än vårt förhållande. har en son som jag ska orka ta hand om också. Man ska vara starkare tillsammans, inte svagare.

ja då har du verkligen ett dubbelt ansvar….. Både för dig själv och för din lille pojk…

Tack ska ni ha allihop för råden och stöttningen! =)

Jag skriver väl och uppdaterar ifall det skiter sig… :p

ja tänk på grabben i första hand. HAn får inte komma i kläm, för det kan bli ödesdigert för honm i framtiden.