Tårar banar väg nerför pudrade kinder genom mascara och rouge.

Jag vet att jag är ledsen för att jag ännu en gång stjälpt mig över kanten.

Jag har än en gång förlitat hela min tillvaro i en annan människa.

Jag har än en gång trott att denna gången ser han hur speciell jag är från början.

Inga "göra slut" för att sedan komma på i efterhand att hon var vacker inuti som utanpå..

Men nej, nu är det för sent igen.

För sent att laga inuti mig och jag vet att även om han berättade allt det där om kaoset i sitt förgångna, sina känslor för sitt ex i förtroende.. Så vet jag att där gapar hålet;

Var jag ett substitut? Ett andrahandsval?

Tårarna blir till dränage för allt det där mörka jag bara vill spy upp.

Men inga tårar är tårar nog då jag sörjer min identitet.

Den där tjejen som aldrig fick finnas, som jag återskapade in hopp om att få skapa mig hel.

Jag vänjer mig aldrig riktigt.

Tanken som blir ett överhängande hot;

Du finns inte tillräckligt, du finns först på riktigt den dagen du dör.

Jag är fängslad i en cirkel som inte är nyttig.