Jag har en bror som är bipolär av värsta värsta svängiga sorten och jag funderar själv på till och från om inte jag har en mildrare form själv. Det är ju ärftligt och vi har det flera steg bakåt i släkten.

Man får väl ofta litsium (stavning?) utskrivet som en stabiliserande medicin och det är ju ett ämne vi har i kroppen naturligt, men som man saknar eller har för lite av som bipolär.

För mig är självhat inte en del av diagnosen men kanske mycket väl en "biverkning" eller något som kommer av att man känner att man inte är som alla andra. För mig är bipolär att man har onaturliga svägningar uppåt eller nedåt och att man får försöka ätt lära känna sin sjukdom och lära sig hur man ska hantera det, och även lära sig att känna när man inte klarar av att hantera det själv utan behöver hjälp av sjukvården. Är man uppåt och har tusen järn i elden och ork till allt och lite till kanske man måste tvinga sig själv att ta det lugnt och inte köra på. Är man neråt handlar det nog mycket om att låta omgivningen veta det och tala om vad man vill/behöver hjälp med och att låta det ta tid att komma tillbaka. Självskadebeteénden ligger det nog en del annat bakom. Men du är guldvärd även med en diagnos!! (och undra hur mycket av utveklingen i historien som har gått frammåt tackvare en bipolärsjukdom, finns nog en hel del!)

Man är inte på något sätt dum i huvet för att man är bipolär!

Att lära känna sin sjukdom tar många år och det handlar nog mycket att lära sig känna igen tidiga tecken. och att lära sig vad man kan göra själv för att häva det. Sen kan man inte häva det själv alla gånger utan ibland kommer man behöva hjälp även om det har gått många många år efter diagnos.

Jo jag vet ju igenltigen de du säger. men ibland blir jag så frustrerad när jag inte förstår varför jag blir ledsen när jag igenltigen är otroligt lycklig.