Det känns som att jag inte hör hemma någonstans…såhär har det kännts ända sedan vi sålde huset. Jag hade alltid bott där och sedan helt plötsligt bodde jag inte där nå längre. Det finns så många minnen därifrån både bra och dåliga. Jag längtar verkligen tillbaka det var mitt hem och just nu känns det som att jag aldrig mer kommer att höra hemma någonstans, det känns som att jag bara är i vägen hela tiden.  

Allting var så mycket bättre när vi bodde i huset, då hade jag fortfarande min vovve kvar. Jag trodde aldrig att vi skulle flytta därifrån men jag trodde inte heller att jag skulle förlora min vovve, där ser man hur fel man kan ha. Det bästa är att inte fästa sig vid något för inget varar för evigt.

Något jag aldrig riktigt förstått är varför både mamma och pappa stack. Mamma sa att hon trodde att pappa skulle stanna kvar och att om det hade varit tvärtom så skulle hon ha stannat, men varför kom hon då inte tillbaka när hon visste att pappa också hade stuckit? Var det så jobbigt att bo med oss, fast eftersom att min syster nästan aldrig var hemma så måste det vara mig felet ligger hos. Är jag så hemsk att bo med? Det kanske hade sett annorlunda ut om jag aldrig hade funnits då hade jag inte kunnat förstöra allting. Det finns två personer som betyder extremt mycket för mig men jag vågar inte rikigt lita på dem till 100 % eftersom att jag lärt mig att man aldrig ska lita på någon. Till slut kommer dem nog inte heller stå ut med att vara mina vänner och då sticker dem också, därför är det bäst att inte fästa sig för mycket vid dem.
Det enklaste vore kanske om jag slutade umgås med andra människor utan att jag är för mig själv istället, då kan jag inte förlora någon.
Fast det kanske hade varit bättre om jag bara avslutade mitt liv här och nu… men jag är för feg