Skönt du mår bättre.

Ja, det är märkligt varför det är så. Nästan tabubelagt emellanåt. Men sedan å andra sidan så har ingen annan med det att göra liksom. Du är ju ensam ansvarig för dig själv och har all rätt att ta hand om din kropp på ëtt hälsosamt sätt. Behöver du läkarvård fysiskt eller psykiskt så är du skyldig dig själv vård. Att hålla inne på den för andras skull är helt befängt. Och skulle någon ha synpunkter på att du går till psykologen eller tar medicin för att må bättre så är det märkliga människor. Nä, bort med det där tänkandet. Du har rätt till hjälp.

Tack Howliten. Jo jag har ett ansvar men så svårt att göra något åt det. Man skäms ju.

Vassego

Varför i himmelens namn skäms du för?! Du har inget att skämmas för om du söker hjälp.

Om du tar ansvar och söker hjälp så ska du vara stolt för det. Det visar att du är stark i en svår tid. För att söka hjälp kräver handling,det kräver också att du har en vilja att förändras. Det visar på ett stort personligt ansvar för din situation och en vilja att göra något åt det. Nä, go for it säger jag. Att skämmas för att man vill göra sig friskare och må bättre är helt fel. Om det hjälper så är det inte heller något du behöver dela med dig av till din omgivning.

Du är värd allt gott.

Skäms för att jag är en svag person som inte har det rätta virket till ett bra liv som alla andra har.

Det är skitsnack WX5. Du är inte svag, du har bara den föreställningen. Samma sak med där om att vara rätta virket. Du ÄR av det rätta virket du bara TROR du inte är det.. Du HAR rätt til ett bra liv, du bara TROR att du inte har det.

Vår tro och våra föreställningar om hur det är är hur verkliga som helst. Och det är skitjobbigt att ta steget att ta det till sig. Men det går. Rädsla är naturligt. Men det hämmar dig också. Du vet vad du har nu och inte vad du kommer att få. Rädslan gör att du stannar kvar i den känslan du befinner dig i nu hellre än att lämna den.

Nä, boka en tid hos psykologen på vårdcentralen du är knuten till. Brukar vara lite väntetid men det är värt det. Du får hjälpa att reda ut dina tankar och föreställningar. En helt objektiv person hjälper dig att se saker från en annan synvikel. Räta ut det krokiga. Hjälper dig att se det som är sant och det som är falskt. De brukar jobba nära läkare också och om de tycker att du ska ta medicin så hjälper de dig med det. Du får hjälp att bryta negativa mönster.

Det är inte farligt. Det är lite lite jobbigt. Men det är härligt förlösande. Rekommenderas.

Jag både äter medicin och går och pratar hos 2 personer men inte hjälper det. Jag har ju svårt att släppa in nån.

Men du har rätt.

mmm… fast då pratar ni inte om det du stängt om. Det kan ta tid för dig att öppna den dörren och kommer kanske kräva många besök. Men ge inte upp. Det finns hjälp för dig med. Välkomna den så kanske den kommer fortare än du anar.

Nä vi har inte pratat så mycket. Den ena håller mest på med mina mediciner och den andra ingen psykolog utan vi pratar spontant om olika saker varje gång.

Därför att när man väl tar sig i kragen och söker hjälp så får man ingen ändå. Man blir bättre omhändertagen om man bryter benet.

Iallafall ingen som säger att man ska "rycka upp sig".

Precis.

Tror att det också beror på att det är svårare att förklara och svårare att bli förstådd då det inte handlar om fysiska besvär.

Så sant. Det är därför som jag gärna håller min vägg upprätt så länge som möjligt. Har gjort det i 33 år nu. Tja kanske inte som spädis.

Grejen är väl också att när man mår såpass ok att man faktiskt lyckas ta sig dit så ser man ju ut att må ganska ok. För bryter man ihop där så tar man sig ju inte hem igen.

Och ser man inte ut att vara minst döende så blir man inte tagen på allvar.

Precis som du säger, när man mår som sämst så orkar/vill ta tag i detta utan först när man mår bättre så kan man berätta om detta.

Håller inte med er fullt ut här. Jag har själv fått hjälp, både av läkare och av psykolog. Men även om man får piller och samtalsterapi så måste man ställa in sig på att jobba med sig själv.
Alltihop finns hos en själv. Att ta det steget att erkänna det är det första och avgörande. Ibland kanske det är enklare för stunden att fastna i sitt dåliga mående och inte ta ansvar för det. Det är ok under en tid men sedan måste man loss annars kommer man ingenstans.

Det stora jobbet får man göra själv, med vägledning av en psykolog och lite piller som gör att man håller sig uppe den första tiden.

Jag har slutat söka akut psykiatrisk vård efter ett par år, det är nämligen så att dom inget kan göra eller erbjuda mig och dom har själva sagt det.

Ja det har jag uppfattat själv. När jag hade en sån ångest så ville dom inte ändra på nånting. Med mina mediciner menar jag tillfälligt eller liknande. Mina psykiatriker var ju på semester och hon borde inte bara ha ensamrätten på mediciner tycker jag. Ta mera lugnade sa dom bara. Vad hjälper det. Visst jag kanske sover bort ångesten men sen när jag vaknar?

#15 Du har haft tur.

Jag har också fått ett väldigt bra bemötande av vården, har även gått i samtal hos leg. terapeut i 7 år, mycket duktig kvinna. Jag minns första gången jag åkte till psykakuten och kände också att jag var tvungen att "visa upp smärtan" för att dom skulle tro mej, men det förklarade min terapeut att det behöver man deffinitivt inte göra, personalen ska lyssna på det man berättar, man behöver inte "fläka upp sej". Jag har haft hjälp av mediciner också, en låg dos Zoloft och en hög dos Zyprexa har jag haft stor nytta av, men det är högst individuellt vad som passar.

#19 Du har också haft tur. Tjatade mig till en tid hos en psykolog efter flera månader ringande.

Var där i en halvtimma och sen avfärdade hon mig totalt. Sa att jag minsann klarade ju av att både duscha och klä på mig och att jag kunde prata med någon kompis istället om jag kände att jag behövde "prata av mig".

Jomen visst liksom. Kompisar? Social fobi någon? Blir så less.

#19 Jag tror att vården, den psykiska alltså är ganska god här på Åland om man väl ringer ovh frågar. Ringde en gång när jag hade megaångest och dom frågade om jag ville läggas in.  Tackade nej utan frågade vad jag kunde göra istället. Får helst inte vara inlagd på minst ett år om jag skall få min GBP godkänd.

#20 Men vilken kass psykolog du fick.