några här känner nog till att jag har haft svåra problem med deprission och ångest. jag mån nu bra och är fri från de båda.

dock så har mitt beteende i vissa situationer förbryllat mig något. jag har gjort saker som, om det kom fram vad jag gjort, skulle såra en nära vän till mig väldigt djupt. eftersom det är en nära vän som skulle bli sårad och jag, i och med den handling jag begick, bröt ett löfte jag gav henne så borde jag känna både stark skuld, ånger och skamm.

jag har funderat mycket på varför jag har en sån avsaknad av skuldkännslor. jag borde i alla fall anse att jag har gjort något fel. men jag är helt likgiltig inför min handling. jag känner ingen ånger, ingen skuld, eller ens någod skräck, alternativt rädsla för att min vän ska få reda på vad jag gjort. om hon skulle få reda på vad som hänt och bli arg, ledsen, besviken, förbannad (osv.) på mig så skulle jag nog inte ens bry mig. och då är det en nära vän till mig som jag tycker mycket om och som står mig nära.

så varför känner jag ingen skuld eller ånger över vad jag gjort? rent moraliskt var min handling näst intill fruktansvärd. men ändå har jag ingen ånger.

jag har funderat på om jag jag har en total avsaknad av kännslor, men det stämmer inte. jag bemöter ju detta lilla dilemma med stor nyfikenhet. och jag kan vara ledsen, arg och besviken på andra. så vad jag inte förstår är varför jag möter just denna händelse med total avsaknad av kännslor som skulle varit fullt normala, och rent av förväntade.

vad får en människa att svika en av sina närmsta vänner för att sedan sedan reagera med en axelryckning där man borde känna stark skuld? kommer skuldkänslorna att dyka upp senare? kommer jag att i framtiden ångra det jag gjort, eller kommer jag alltid anse situationen lika viktig som en axelryckning?

jag är nyfiken, vad tror de som är bättre införstådda i psykologins hemligheter?