Svår ångest-nytt jobb. Akut hjälp! Långt!
Ok, jag har nu insett att jag har problem. Allvarliga.
Bakgrund: Jag har tidigare jobbat som personlig assistent hos två brukare där allt har gått bra och jag har trivts. Jag sa upp mig från mitt senaste jobb på grund av att jag och sambon länge har längtat efter att flytta till en annan stad, och när sambon fick jobb i den staden så blev det en flytt. Det nya bostadsföretaget krävde att man sa upp sin gamla lägenhet innan man tog den nya, så istället för att jobba kvar på mitt gamla ställe och pendla tills jag hade fått nytt jobb så hade jag inget annat val än att säga upp mig mig. Jag tänkte väl att det inte skulle vara några större problem att hitta ett annat jobb eftersom allt hade funkat så fint med det där pers. ass fram till nu. Den första brukaren jag jobbade hos var en av företagets jobbigaste och som enbart godkände ett fåtal personer som assistenter hos sig. Brukaren var mycket nöjd med mig, men jag såg nog minst 50 personer passera under det år jag var där som fick sparken av olika skäl. Jag fick kanske en övertro på mig själv av det.
Situation: Nu har jag provat tre jobb som inte funkar.
Jobb 1: fick jobb hos en brukare som var känd av företaget att vara mycket otrevlig, kränkande och krävande mot sina assistenter. Var dessutom mycket sjuk och vårdkrävande. Kände från början att jobbet inte var för mig och fick stark ångest inför att gå dit, men gick dit eftersom "det var ett jobb" och det liksom krävdes. Jobbet fungerade inte. Brukarens otrevligheter gjorde mig nervös och fumlig, brukaren blev ännu argare och öste än mer kränkningar över mig och till slut slutade jag självmant. Annonsen till detta jobb återkommer till platsbanken frekvent så de har uppenbara problem med att hitta personal till denna. Känner egentligen inte att jag gjorde något fel då jag avslutade. Mådde mycket dåligt under den perioden då jag gick dit och hade kraftig ångest, och fick dessutom stressrelaterade utslag över hela kroppen.
Jobb 2, Jag började läsa platsannonserna närmare för att undvika den typen av brukare och fann en annons som gav ett mycket gott och trevligt intryck, även om upplägget var minst sagt udda. Sökte och fick, tillsammans med ett gäng andra personer. Det visade sig att annonsen ljugit, och brukaren inledde vår samvaro med att redan första dagen få irrationella raseriutbrott med kränkande tillmälen. Det var ej personligt och alla assistenter var rädda för brukaren, men jag fick panik och efter tredje gången så avslutade jag efter svår ångest över att behöva gå dit. Även denna annons snurrar regelbundet runt på platsbanken, så jag antar att folk hoppar av, likt mig. Sökte och fann att annonsen legat ute ca 20 gånger på ett år.
Jobb 3, Där jag befinner mig idag: Jag sökte, utan att egentligen tänka igenom det hela, ett nattjobb med vaken natt. Detta jobb fick jag. Jag vet inte vad jag hade räknat med egentligen, kanske någon sorts nattvak mest med enklare insatser. Jobbat natt har jag ju gjort förr, men då var nätterna lugna. Jobbet visade sig vara ganska svårt med omfattande att lära sig och omfattande insatser under nattetiden.
Nu sitter jag här med kraftig ångest. Igen. En sådan där ångest som inte är hanterbar. Över att jag ska jobba vaken natt. Ångesten har sköljt över mig under en veckas tid, men trots detta har jag lyckats ta mig dit för upplärning. Jag har haft kraftiga panikångestattacker där min sambo har fått agera mentalskötare. Jag skakar, gråter tidvis och mår mycket dåligt. Ikväll är det meningen att jag ska gå dit igen.
Att man känner sig obekväm inför nya jobbsituationer är ju normalt, men det här är ju, kan jag också förstå, helt löjligt. Ändå är det så här jag känner. Hela jag känner att jag inte vill det där. Att jag inte kan. Att situationen är helt fel för mig. Eftersom upplärningen är omfattande så bör jag stanna där ett bra tag efter upplärningen.
Det finns folk som är rejäla och duktiga och hoppar in på vilket jobb som helst utan problem, vare sig det passar eller ej. Jag är nog mycket känslig och är överlag mer nervös än andra när jag ska till nya jobb. Tidigare har den där ångesten gått över efter en eller två dagar då jobben har visat sig vara hanterbara, men nu gör den inte det. Att jag sa nej till de två första är egentligen inte så konstigt och jag hade nog otur där, men det känns lite over the top att säga nej till den här tredje tjänsten. Ändå… det känns helt fel och åt helvete, och mitt psyke är också helt åt helvete. Känner att jag behöver någon sorts psykologhjälp nu.Att ta lugnande tabletter, som jag hittills har gjort för att ta mig iväg, håller inte då jag måste försöka hålla mig pigg på natten.
Min fråga: VAD SKA JAG TA MIG TILL?!
#0 Jag har känt likadant fast för andra arbetsplatser. Då har det för det mesta visat sig att jobbet inte passat för mig.
Sen har jag haft en väldig otur precis som du.
Jag har också svårt för många typer av människor och situationer.
Vad jag kommit fram till är att det är förskollärare jag vill bli och tänker satsa på, då det för det mesta är trevliga människor och människor som är mer lika mig.
Innan har jag varit på väldigt utseende fixerade jobb och såna "tjej-jobb" som de kallar det som café och liknande.
Alla passar inte för allt och man kan definitivt inte komma överens med alla människor, så det är inte ditt fel.
Funderat på att ändra inriktning och försöka söka till andra jobb och testa?
För den känslan har jag haft innan och det är inte en bra känsla alls, man kan inte göra ett bra jobb när man känner så och det är inte bra för någon allra minst en själv.
Tack för svar.
Nej, det är verkligen inte en bra känsla. Det känns rent helvetiskt. Saken är väl den att jag är akademiker egentligen, men söker pers ass för att det är det som är realistiskt för mig att kunna få just nu på grund av arbetsmarknaden. Jag har egentligen inte intresse av att jobba med människor eller med handikappade, och känner mig intvingad i något som inte passar min natur. Som pers ass ska man vara praktiskt, något jag inte är. Men eftersom jag har klarat det förr så känns det som att det måste finnas en brukare som passar mig även i den här staden, och som jag kan ha. Men var?
Sedan har jag en sambo och mor som fördömer mig om jag hoppar av den här också. Min sambo har full förståelse för de två första jobben eftersom brukarna var rent elaka, och eftersom de ser att annonserna snurrar runt varje månad så inser han väl att det var sant som jag berättade. Jag hade otur. Men den här tredje gången blir jag nog fördömd, så jag känner att jag måste… Men jag känner samtidigt att jag går sönder och inte kan.
#2 Ja känner igen den känslan med. Har en hel släkt som dömer en efter hur många jobb/praktiker man inte går klart. Det handlar oftast inte om mig utan jag har en extrem otur med sånt, men det är det inte många som förstår.
Sen är det ju så att för mig kommer välmående och hälsa och kärlek före jobb. Jobb är bara ett sätt för mig att få in pengarna jag behöver men jag lever inte för mitt jobb som många andra gör. Jag har inte börjat plugga än men vikarierar på förskolor, det är ett jobb jag vet passar mig och jag tycker det kan vara ganska lugnt och härligt ibland. Sen är det ju olika typer av barn där med. Men det är ju något du kanske kan testa?
Var bara ärlig med hur du känner och om det inte räcker så finns det ju inget annat du kan göra. Du måste ju först och främst tänka på vad som får dig att må bra.
Jo, det som får mig att må bra är ju givetvis att inte behöva gå till den där platsen ikväll. Efter de två första bottennappen som jag fortfarande inte är beredd att ta på mig som "mitt fel" så känns det fortfarande lite väl att säga nej till något en tredje gång. Jag förstår precis min sambo när han säger att det är bäst om jag genomlider, för annars kan det kanske bli så att jag kommer att hamna i en stadium där jag hittar fel på alla jobb jag söker och får. Och visst, jag förstår ju poängen med det.
Att börja på nya jobb är alltid förenat med starkt obehag för mig sida, men eftersom jag har haft flera jobb tidigare så tror jag ändå att jag stannar när jag har hamnat på något som är ok. När jag har hamnat rätt så går jag alltid iväg till mina arbetspass, kommer i tid, sköter det jag ska och är extremt sällan sjukskriven. Men jag antar att jag kanske har svårare än andra att liksom "ta" de där arbetsplatserna som inte passar rent mentalt.
Nu har jag varit ute med hunden och jag tror att jag har funnit mitt svar. Jag måste nog avsäga mig det där jobbet och söka vidare efter något som passar mig bättre. I flera år har jag arbetat med att pussla ihop livet med sambons arbetstider och hundar genom att jag själv har sökt jobb med obekväma arbetstider, men det här vaken-natt var nog ett steg för långt i det. Jag vill för fanken sova på nattetid som normala människor!! Råkar jag få ett dagjobb så får vi lösa det här med hundarna då! Det ska inte bara ligga på mig.
Usch, nu blev jag arg också :D
Ja. Man känner bäst vad man behöver själv. Förstår tanken i det med att man ska pina sig igenom det så "kanske" det blir bättre. Det är klart det kan bli bättre. Men då om man kanske tycker det är lite jobbigt (för vem tycker ett jobb är kul egentligen). Men om man känner att det bara inte fungerar och man inte orkar med det psykiskt så tror jag inte man kan göra det så mycket bättre utan det passar bara inte.
Jag tror du gör bäst i att börja tänka mer på dig själv och vad du behöver som sagt. Och om det betyder att det är samma tider som din sambo så är det ju så. Tror att sålänge du mår bra så kommer han känna det sen med att du bidrar med ditt och att du börjar må bra igen, det borde ju vara allt han vill.
Det är inget fel att vara ute efter ett jobb som passar en själv och som man mår bra med, det kommer din sambo och din mamma förstå med.
Hej!
Vill bara berätta att jag på 90-talet flyttade tillbaka till min hemstad och fick då ett nattjobb på ett servicehus för pensionärer. Jag trivdes bra. Men helt plötsligt, några timmar innan jag skulle åka och jobba fick jag mitt livs första ångestattack. Det var en fruktansvärd upplevelse! Blev sjukskriven några veckor och försökte sen jobba igen, men det gick inte. Mådde så vansinnigt dåligt då det var dags att jobba. Var tvungen att säga upp mig. Så jag är övertygad om att långt ifrån alla människor klarar av nattarbete. Så jag tycker du gör alldeles rätt som avsäger dig jobbet! Lycka till med framtiden!
Tack för svar. Jo, jag avsade mig faktiskt jobbet. De sa att de hade misstänkt att jag skulle göra det, så min skepsis märktes kanske. Nå, nu är det som det är. Jag känner mig nöjd med att slippa både ångest och att hålla mig vaken hela nätterna, men samtidigt står jag utan jobb. Men det löser sig väl till slut. En dag får jag det där vettiga jobbet! :)
Sorry för förvirringen. Glömde att jag var inloggad med annat konto, men det är i alla fall jag, Colorado. :D
Starta ny diskussion