Hur sa jag göra?
Min särbo sa att hon var bipolär (äter ingen medicin)men vi var nykära och jag tänkte inte mycket på detta. Hennes deppresioner var dock jättejobbiga för mig.Hon "försvann" och jag försökte ha tålamod. Någon vecka senare var hon tillbaka och tackade mig för mitt tålamod.Jag hjälpte henne jättemycket och hon kom på fötter,fick mer självförtroende och visade upp mig för bekanta.Hon älskade mig och sa att hon aldrig skulle ljuga för mig.Hon berättade att innan vi träffades hamnade hon i konstiga situationer pga av sin sjukdom och sitt drickande,hon hade många killar,vilket hon skämdes djupt för.
Hon är inte från Sverige och har inga nära vänner eller familj här.Tiden gick och hon gick in i en deppresion igen,denna gången under lång tid.Efter 2 veckor åkte jag till henne för att kolla hur det var,hon var ff nere men vi hade sex och myste vilket kändes jättebra.Dock var hon bakfull(en måndag). Jag fattar inte hur hon kan sköta sitt jobb,men kanske hon trycker ner sin sjukdom för när hon kom hem från jobbet så fick jag ta all skit hon hållt inne under dagen.Hon jobbar på bup som psykiater.
Hon lade ut bilder på mig för första gången på hennes hemsida vilket betydde mycket för henne och mig såklart. Det gick ytterligare ett par dagar och hon ringer mig,jag hör att hon fortfarande är deppig,hon verkar "hata" mig. Jag försöker hålla god min och samtalet blir inget direkt samtal.Det är inte lätt att föra ett vettigt samtal med någon som är depprimerad. Hade vårat senaste möte i färskt minne+hennes sjukdom som gör att hon kan vara dum och säga saker hon inte menar och när hon var "uppåt" skulle hon ena dagen köpa hus andra dagen flytta till annan stad för att tredje dagen köpa på sig många,dyra saker.Körde som en galning med bilen gjorde hon oxå då hon var "uppåt",skrämde mig mycket.
Helgen kom och gick,jag hörde inget från henne mer än att hon svarade på mina sms men det var korta,kalla svar.Så skickar hon ett sms,hon vill prata om något.Jag erbjuder mig att åka till henne direkt men hon tycker det kan vänta.Jag förstår inget då vi för bara en vecka sedan hade det bra(eller så bra det nu gick pga hennes skov).
Jag anade något,min magkänsla sa något.Jag började leta och hittade henne på en dejtingsida.Hon var singel och hade lagt ut många bilder vilka jag hade tagit på henne.Jag blev jättearg och bad henne fara via sms,hon svarade men försvarade sitt beteende!!??
Jag började läsa om bipolär sjukdom och insåg att hon nu blivit hypoman/manisk.Vem skulle jag prata med,ville hjälpa henne.Ingen av hennes nära vänner finns i Sverige inte heller hennes familj.Jag ringde därför hennes förra chef som blev jätteglad,hon hade anat något och skulle prata med tjejen som en medmänniska. Ett par dagar senare försvinner hennes kontaktannons.
Hon rår inte för sina handlingar,hon är inte sin sjukdom. Jag lät henne veta detta och skrev även att jag fanns här som en vän.Hon har inte svarat mig,hon ignorerar helt enkelt.Hon har smittat mig via hennes otrohet så jag behöver prata med henne och så vill jag ju bara prata om det som hände oxå.
Det har "bara" gått 2-3veckor sedan allt hände,hur ska jag göra?Vänta?Tålamod?
Kan tillägga att hon pratat mycket om sina patienter och även pekat ut 4-5 stycken när vi gått på stan,Jag vet även namn och vilka mediciner hon skrivit ut.
Det första som slår mig och jag blir helt förskräckt är att hon arbetar som läkare och sviker sin tystnadsplikt.
Att hon överhuvudtaget får fortsätta arbeta då hon uppenbarligen är ganska sjuk själv är för mig en gåta.
Egentligen borde hon anmälas.
Du har även blivit smittad av henne. Är det en anmälningspliktig smitta du har fått? I så fall måste du gå vidare och även uppge hennes identitet.
Jag hade försökt att bryta med denna kvinna om jag var som du.
/Maria
Förvånar mig oxå att hon helt enkelt klarar av att jobba,visst "stänger hon av" sjukdomen på jobbet men ändå.Borde inte gå i längden (och det hade det säkert inte gjort heller). Får man överhuvudtaget arbeta som läkare/sjuksyrra/uska/psykiater om man är bipolär?
Jag har blivit uppmuntrad att anmäla henne och visst har jag tänkt tanken,inte för hennes skull,inte för min skull utan för patienternas skull såklart.
Ja det är en anmälningspliktig smitta.
Hej igen,vill bara skriva av mig….
Det har gått en tid och tjejen ignorerar ff. Har förståt att man lätt blir deras värsta fiende om man ,enligt dem, hjälper på fel sätt. Har läst om många som behandlat deras när o kära på samma sätt. När någon nära uttalar att de inte vill leva sätter de sina nära i en väldigt jobbig sits,jag vill hjälpa och har ställt frågan både till gemene man och till experter om jag kunde gjort annorlunda. Ganska entydiga svar, jag kunde inte gjort annorlunda.
Detta stärker mig dock kvarstår sorgen att mista någon som inte är sig själv och som på något sätt tror man är fienden. Bristen på ånger och att tjejen drivs av hat är, vad jag förstår, del av sjukdomsbilden. Det finns dock inte en chans att jag någonsin igen ingår i ett förhållande med någon som är bipolär,det tar alldeles för mycket på mitt eget välbeffinande. När hennes depression kommer,om den inte redan är där, så kanske hon förstår dock verkar det vara kytum att inte visa någon som helst ånger mot dom som de sårat.
Känner mig så lurad samtidigt, ställt upp med så mycket, stått där under mani, stått där under depression, hjälpt till med så mycket, fått upp hennes självförtroende…sen kom en mani och allt glöms bort, känslor, ansvar och förtroende. Hemska sjukdom…
Jag har tänkt mycket på din tråd.
Vad gäller den anmälningspliktiga smittsamma sjukdomen så behöver du inte bry dig, var bara ärlig mot din behandlande läkare.
Naturligtvis får man arbeta som usk/msk/ssk/läkare/psykolog etc inom sjukvården, inklusive psykiatri om man har en diagnos, under förutsättning att man har sjukdomsinsikt o är under behandling. O att ens sjukdom inte är ett hinder för ens yrkesutövning.
Att bryta mot tystnadsplikten är aldrig OK, tvärtom, det aär straffbart. Man kan inte stänga av sin sjukdom under arbetstid, t ex, det är omöjligt.
Förslagsvis kontaktar du hennes förra chef igen o låter denne ta hand om saken.
mvh
ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.
Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .
Medis på Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.
Tack för dina synpunkter Vallhund!
Jo att bryta mot tystnadsplikten är ett allvarligt brott, att hon bröt mot den tyder på mycket dåligt omdöme pga av hennes psykiska besvär. Jag har varit på psyk själv idag bara för att ventilera och även kolla upp mig själv. De menade där att pga av tjejens dåliga omdöme och hennes sjukdom så skulle det inte gagna henne om jag anmälde, dock var det ett allvarligt brott så jag vet inte riktigt hur de menade. En mycket komplex psykisk sjukdom där hon inte var sig själv och behövde en spark i ändan för att inte förstöra hennes liv/karriär sa de vidare.
Jag hoppas att via hennes chef nu kan få/får hjälp och att någon ser efter henne lite grann då hon uttalat till mig(när vi var tillsammans) att hon inte ville leva. Klart att hon är/var förbannad på mig då det hela kom upp till ytan och hon förstår nog inte att jag gjorde det för hennes eget bästa ännu…
Precis som du skriver så kan man jobba med avancerade uppgifter men då krävs ju sjudomsinsikt och mediciner mm. Kanske de på hennes jobb redan reagerat över henne och undrat…
Det är jättesvårt att som anhörig stå bredvid och inte kunna göra så mycket åt situationen. När någon är psyk sjuk varken ser de eller vill se att de är sjuka och det är det en mycket svår situation.Snarare än att ångra sig och se att de gjort galna saker så försvarar de sig när de är uppe i mani,totalt oresonabla.
Vad gäller den smittsamma sjukdomen så fick en kompis den för ett par mån sedan och jag rådfrågade då mitt ex(när vi var ihop) i egenskap av läkare, hon sa att den inte var så farlig, typ som (vanlig) herpes som nästan alla har menade hon. Den var nästan helt ofarlig sa hon.
Det är inte vad jag vet…man kan bli steril om den inte behandlas. Hennes omdöme var/är nog helt uppåt väggarna.
jag hoppas att det ordnar sig för dig.'
Kram
Starta ny diskussion