Ja, du borde förlåta dig själv, men framförallt borde du lova dig själv att kontakta en annan människa om du får sådana tankar/impulser igen!

Och ja, du är ovärderlig! Kram.

Förlåta sig själv är sjukt svårt… Men jag tycker du ska försöka. Du är värd något:)

Vissa situationer i livet får en att må så otroligt dåligt - ibland så blir man förblindad av sitt mående och då händer det att man vill avsluta sitt liv.

Jag själv har velat göra det.

Min kropp litar inte på mig i nuläget, men tilliten återkommer sakta.

När man mår så dåligt att man ser självmord som enda utvägen, har man inte förmåga att tänka på vad man utsätter andra människor för. Man är helt uppfylld av sin egen psykiska smärta. Därför tycker inte jag att det finns något man bör be andra om förlåtelse för. Det man gjorde var ju inte riktat mot dem!

Visst kan man ångra sig i efterhand men man ska inte ha dåligt samvete för det man gjorde. Man kan må så psykiskt dåligt att man inte orkar leva längre. Det är en sjukdom och det ska man inte behöva be om ursäkt för. Man kan inte hjälpa det.

Du har inte gjort något fel, du har mått väldigt, väldigt dåligt och du är precis lika värdefull som alla andra människor. Och man kan inte lova någon eller sig själv att det inte ska hända igen. Tyvärr.

Jätteskönt att du blivit återställd och hoppas att livet kommer att vara snällare mot dig i fortsättningen.

Det är fortfarande dig själv man ska bry sig om - inte andra. Om man inte bryr sig om sig själv lite mer än andra är man självutplånande, vilket är ett minst lika destruktivt drag.

Du älskar redan dig själv så varför inte kunna förlåta dig själv. Det finns en syn på att självmord skulle vara en destruktiv handling gentemot jaget. Jag tycker att du ska vända på det och istället tänka att du älskade dig själv så mycket att du inte orkade uthärda smärtan längre. Sett ur det ljuset finns det all anledning att förlåta sig själv för egentligen finns det inget att förlåta. Du älskade dig själv så mycket att du ville ta bort din smärta. Det ligger en enorm ödmjukhet i att se på handlingar som anses destruktiva i samhället som att intentionen faktiskt är den bästa.

T ex kan jag välja att stävja mina fruktansvärda ångestattacker med alkohol. Om någon tittar på min handling utifrån, kanske de ser någon som är superfull och destruktiv. Jag ser det snarare som att jag vill läka mig själv. Min intention är god och kommer utifrån att jag älskar mig själv. När jag insåg detta hjälpte det mig att söka hjälp. Jag hade så länge anklagat mig själv för diverse destruktiva levnadssätt. När jag insåg att allt jag hade gjort var egentligen för att läka den fruktansvärda psykiska smärtan inom mig var det urenkelt att förlåta mig själv. Jag insåg ju att jag hade älskat mig själv hela tiden och mitt värde var intakt. jag hade bara inte de rätta redskapen att handskas med min ångest eller depression.

Undersök din intention bakom dina handlingar och du kommer inse att du älskar dig själv, vilket innebär att förlåta sig själv. T ex om jag matmissbrukar är min intention att läka eller lätta min ångest. Min intention är god men handlingen är inte så bra för mig även om den kommer ur kärlek. Därav har jag u lärt mig att ersätta den handlingen med en annan bättre, t ex ringa en kompis och få stöd eller liknande.

Du är värdefull! Du måste bara inse det själv. Den största insikten kanske är att du faktiskt redan älskar dig själv…du måste bara förstå din intention bakom dina handlingar…jag slår vad om att de är fyllda med kärlek till dig själv… KRAM

Och eftersom du har en stor kärlek inom dig själv så finns det även en stor kärlek för andra inom dig. Du älskar (!) både dig själv och andra… det går inte att älska andra om du inte älskar dig själv. Och du älskar dig själv. Din handling kom av kärlek till dig själv.

Du ber t o m andra om förlåtelse för du tror att du gjort någon annan illa när du skadade dig själv, vilket egentligen kom ifrån en kärleksfull intention för dig själv. Det är en fantastiskt kärleksfull egenskap. Du vill inte göra någon annan illa. Du älskar, du är värd, du måste bara förstå hur mycket du älskar, både dig själv och andra faktiskt.

Vad jag förstår är du en person som är känslosam, älskar både dig själv och andra: detta är ju otroligt värdefulla egenskaper som du besitter. Vem hade inte älskat och förlåtit en sådan person?

jag förstår vad du menar, även om jag delvis håller med #3.

visst kan man inte be om ursäkt för en sjukdom, men att gömma sig bakom en sjukdom är inte heller okej. Det är en väldigt fin linje. 
Men det är alltid lätt att säga till dig att du inte ska ha dåligt samvete osv, men jag har också svårt att förlåta mig själv och be om ursäkt till mina anhöriga för alla de gånger jag utsatt dem för oro, genom överdoser och annat. Det är allt annat än lätt när man är i den situationen och inte bara ser på från utsidan.

lycka till!

Nej, jag förstår hur svårt det är. Har själv varit "där". Det är inte lätt, inte alls, och ångesten är total. Jag önskar bara att du kunde se att du är kärleksfull. Att du älskar, både dig själv och andra. Det är min enda önskan för dig.

Tack för era fina ord

Cecilia, så har jag aldrig tänkt förut. Fick mig en liten tankeställare. Fast ack så farligt. För tänk om kärleken blir för stark igen, tänk om jag känner att fan, det här var ju ingen bra idé. Jag säger inte att jag ofta får planer eller en önskan längre, det är klart det händer. Har haft dessa tankar halva livet till och från, men först nu fått hjälp.

Både från psyk och vänner och till viss del familjen. Men sistnämnda känns mer ytligt. Inte så att de inte pratar med mig om vad som hänt eller frågar hur jag mår, men frågar jag får jag svar. Känner inte riktigt att jag kan vara den deppade Saga med dem, eller vara lika öppen om hur jag mår med mina vänner eller prata med andra utomstående.

Det känns lite som att nu när jag har vikt ut mig så blir det svårare att gå så långt ner att det hinner bli det där slutgiltiga. Det som har hindrat mig i alla dessa år är att jag inte ville att någon släkting eller vän skulle hitta mig, så jag passade på när jag ändå var inlagd.

Förresten, så läste jag igenom ditt inlägg ännu en gång Cecilia, blir alldeles lipig. Vet inte om det är "fan vad fint"-tårar eller "fan-heller". Hursom så berör du, och det är en väldigt fin egenskap.

Slänger lite kärlek åt hela världen! Och lite extra på er psykologi:are

Tack, det känns fint att jag berör oavsett om det är"fan vad fint-tårar" eller "fan heller" tårar. Kanske är det både och? :-)

Jag skrev inlägget: Självskadebeteende betyder att du älskar dig själv" - jag förklarar ovanstående lite bättre i det inlägget, om du vill läsa.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du inser att din intention aldrig var att skada dig själv eller någon annan. Alla ageranden har en positiv intention, människor försöker läka sitt "inre sår" men saknar för tillfället verktygen att göra det på ett positivt sätt.

Du har en stor kärlek inom dig. Nu måste du bara arbeta med att hitta andra positiva beteenden för att läka ditt inre "sår". Du älskar dig själv och andra och det var ALDRIG din intention att skada dig eller någon annan. Du försökte förminska ett inre smärtsamt sår, du har hela tiden försökt läka. Det lösningar du hittade var självskada men nu när du vet att din intention var god ocjh kom från kärlek till dig själv och inte hat så kan du hitta positiva beteenden istället som hjälper dig läka.

Ja, som sagt, beskriver det lite bättre i inlägget självskadebeteenden innebär att du älskar dig själv. Du älskar dig själv och därmed andra! Du menade inte att skada NÅGON. Du ville aldrig göra någon illa. Det var inte din intention. Du ville läka. Så snälla förlåt dig själv och hitta positiva beteenden för att läka istället.

/från en fd självskadare, KÄRLEK!

Åh, och så råkade jag hitta en låt som en vän skrivit. Jag misstänker att den handlar om mig… Sue Och började lipa igen. Fast det är bra att gråta, det visar att jag har känslor och inte känner mig alldeles död inombords. Och på torsdag ska jag åka upp till henne och spela in en musikvideo (till en annan låt en denna dock, en av hennes albumlåtar).

Ska bli fint att träffa henne igen, och vi har kul ihop. Åh, en massa kärlek finns där allt i världen, och jag går upp i extas eufori och skriver bara för att skrika ut att jag faktiskt är nöjd med mig själv. Sitter nog lite i håret det där, när det är nyfärgat känner jag mig som en hel människa, istället för den där grådaskiga lilla råttfärgade musen.

Att det vänder så. Skrev för att jag började lipa för låten jag lyssnat på om och om igen, men så blir jag alldeles varm när jag tänker på min kära vän och hur skönt det ska vara att komma iväg och göra något man inte gjort på länge.

KÄRLEK!