Tycker att du bör få professionell hjälp för dina problem.

Menar du samtal eller liknande? Jag har gått hos psykolog under hela min uppväxt i princip och jag har aldrig mått bättre av det, finns det någon annan typ av vård eller liknande man kan få?

Klart det finns annan vård. Prata med din psykolog och berätta om det här, säg att du vill ha hjälp.

Måste väl även finnas medicinsk hjälp för sådana tvångstankar?

Det finns det säkert, men jag vet inte, jag har helst ingen lust att ta piller. Det kan variera, att jag känner mig tryggare när någon är hemma, men det beror lite på hur jag mått under dagen.

Men du kan ju inte ha det så där hela livet. 

Nej, haha. Det är jag inte sugen på, men jag är nyfiken på KBT, någon slags terapi-form som inte går till varför man är rädd, utan bara för att lösa problemet. Ska söka upp mer om det…

känner igen mig så väl..

Jag tog upp problemet med min mor men det "växer bort" så det blir ingen behandling för mig av något slag. Antar att jag själv får jobba med det hela, vet bara inte hur.

Har hon rätt att bestämma sånt?

Nja, men kbt kostar pengar, och bup kan inte riktigt hjälpa mig med dessa problem känner jag. :)

För mig låter det inte bara som om du är mörkrädd, utan ditt beteende är inte friskt i mina ögon… Är övertygad om att du måste ha professionell hjälp för att ta dig ur detta.

#12 Egentligen är det väl mer fobi och tvångstankar, eller menar du som någon störning eller så?

#13 Säger samma som 12, du är inte bara mörkrädd. För jag är sjukt mörkrädd, kan inte vara i mörker själv alls eftersom jag inte vet vad som finns där. Och jag har tvångstankar, men de var värre förr, tänker inte så mycket på dom längre. Men någon störning har du inte, är nog det att dina tvångstankar håller på att ta över dig helt.

Säger som dom andra, du borde få proficionell hjälp, om du inte känner att den hjälp du får nu, be om att få byta och prova på något annat. Vet av erfarenheter att BUP inte har så mycket att välja på om man jämför med vuxenpsyk.

Du måste ju få nån sortst hjälp som funkar, du kan ju inte gå och vara så rädd hela tiden.

Tack för fina svar, jag får kolla runt lite vad som finns att erbjuda och så. När skolan börjar igen kan jag fråga kuratorn vilken hjälp det finns att få.

Jag har själv dessa problem, de värsta är att jag hela tiden skrämmer upp mig själv med att de ska komma zombies och döda mig, de är min största skräck, i bland blir jag så uppskrämd av mig själv att jag nästan svimmar för att jag inte kan andas. den enda gången jag känner mig trygg är när jag är och sover med killar, tjejer skrämmer mig bara. så du är inte ensam och även jag har gått på en miljon möten och samtal jag är nu 18 år gammal och under alla år i terapi så har inget hjälpt. men du ska liksom jag kämpa så en vacker dag kommer de med sig. Kram

Tack för svar, ja, vi får kämpa på. Faktiskt så har det blivit lite bättre sedan när jag skrev tråden för då blir problemet liksom så platt. Rädslan är rakt framför dig, i ord, på något vis. Utan att yttra sig högt utan bara genom att skriva kanske är lämpligare för vissa.

Urs, det du beskriver som du känner låter verkligen jättejobbigt! Det får mig att undra lite om ditt mående. Vet du varför det känns som om någon vill göra just DIG illa? Är du orolig för din familj och nära också?

Och vad har BUP sagt om din ångest? Instinktivt tänker jag att det ligger något bakom detta och din ångest. OCD kan ge såna där tvångshandlingar som du beskriver att du måste göra p.g.a. rädsla och är vanligt. Även om du inte skulle ha det så finns det många som känner liknande som du. Du är definitivt inte ensam, vilket kanske kan kännas lite som en trygghet? Jag har ingen utbildning inom detta område men min magkänsla säger mig att ni definitivt bör titta närmare på detta.

Det är jättebra att du har kontakt med BUP! Då har du lite foten innanför dörren kan man säga. Men kan inte BUP hjälpa dig, till en början, med ångestdämpande t.ex. largigan? Behöver inte vara något starkt. Eller sömntabletter i svag dos så att du somnar lättare.
Du sa att du helst inte tar mediciner men det är så många människor som gör det och blir hjälpta, mediciner behöver inte vara något dåligt! Du kanske skulle fundera på saken iallafall och kanske prova ett tag åtminstone!

Men även KBT skulle, precis som du tror, kunna vara en bra idé.
Prata med skolkuratorn eller BUP om att du är intresserad så kanske de kan övertala din mamma eller skriva en remiss. Fast egentligen borde man inte behöva övertala henne. Hur mycket av dina beteenden angående rädslorna har hon sett? Hon kanske inte riktigt har förstått allvaret i detta. Men det kan även vara så att hon är så orolig att hon försöker skärma av det på något sätt, vi är alla olika och reagerar knasigt ibland.

Jag vet faktiskt inte varför jag känner så. Min storebror var också jättemörkrädd innan men det försvann på honom.

Nu går jag inte på BUP längre vilket är en enorm lättnad för mig för det stället bara fick mig att må sämre. Jag förstår att BUP kan hjälpa många, men jag klarade inte av att min psykolog berättade vidare allt vad jag sade till min mamma. (Vilket jag vet är självklart att hon måste göra på grund av allvaret i den situationen jag hade då, men det funkade inte för mig för jag mådde bara sämre och slutade  där vilket gjorde att jag mådde tio gånger bättre.)

Hon pratade säkert med mig om olika metoder, men jag tror att hon missförstod det lite med bara normal mörkrädsla. Så när jag gick där fokuserade inte vi på det utan vi fokuserade på alla andra problem.

När skolan börjar kanske jag tar mig modet till och pratar med kuratorn om kbt. Det verkar vara rätt behandling av mig utan att man måste göra en arkeologisk utgrävning av min bakgrund…

Ok, bra att du har en plan! Jag tycker verkligen att du ska ta mod till dig att prata med kuratorn. Då gör du dig själv en riktigt stor tjänst! :)

Lycka till, kram!

Tack så mycket! Och tack för svar! :)