Är ett år sen jag skurit mejj. Har en gång skadat mejj sj på annat sett, men ser det endå som en vinst i livet. Jag kan äntligen säga att jag nt skurit mejj på 1 år. Men jag känner mejj nt lika bra som det borde. Jag har fortfarande problem som ligger kvar. Som jag måste prata om, förklara och få hjälp med. Jag är inte deprimerad längre. Eller jag tror inte jag är det. Mestadels av tiden känner jag mejj helt OK. Vissa tillfällen kan jag t.o.m känna mejj lycklig. Men kan inte ännu säga att jag mår 'bra'. Känns som att det är så jävla mycket jag behöver ta itu med. Ångest, sömnproblem, social fobi, kan nt åka tunnelbana, åker inte buss själv, har fortfarande dålig själv bild, har fortfarande problem med 'hjärnan' (alla tankar som finns som jag inte kan kontrollera). Men samtidigt som alla dom saker jag känner och tänker, så ser jag endå hopp i livet, jag ser inte längre en helt mörk framtid. Jag vill va lycklig. Det är vad jag strävar mot. Men jag är så kluven. Har hela mitt liv känt mejj helt annorlunda jämfört med andra. Alla har alltid verkar ha snabbare tankegångar än mejj t.ex. Och medans klasskamrater räckte upp handen, så satt jag bara tyst och tänkte för mejj sj. Alla sa bara att jag va blyg, men det var mer än blyg. Jag fick ångest av att prata inför människor. Jag fick ångest av att vara bland människor, men visste inte vad ångest var då. Fattade inte vad ångest var innan all skit redan börjat. Började må illa varenda dag i skolan, började när vår lärare blev sjukskriven för hennes man dog, va olika vikarier varje vecka. Vilket gjorde mejj otrygg. Jag kräktes välldigt mycket den perioden.. Det fortsatte lite här och var under lågstadiet, mellanstadiet också. Blev också väldigt skoltrött då, magistern gav oss som låg lite efter (pågrund av att 3 elever tyckte sejj va duktiga genom att jobba slut matte boken innan alla andra) massor av betting. Flera sidor på en helg o.s.v. Jag orkade inte. Mitt huvud stannade när jag öppna matteboken. Det fick mejj att hata matte. Jag tog mejj igenom det tillslut. Efter massa jobb på lov och så… Men när jag sen börja sexan, då började allt. Det var som om min hjärna bara "stängde av" sejj sj mer och mer, (nu så kan jag nt tänka utan total tystnad och ett bra rum där inga små lampor lyser elr blinkar, inget får röra sejj, känner mejj också behövande av medicin). Men jag älskade matte ett tag i sexan, det fanns ingen press, jag fick jobba i min takt. Och jag är jävligt bra på matte, det tar bara längre tid. Men jag börja skolka tillslut. Och gjorde det mestadelen av högstadiet. Pågrund av ångest över att vara i folkgrupper, press ifrån vuxna, och att mitt huvud bara inte orkade tänka mera, provade jag att skära mejj… Jag fortsatte och det blev bara mer och mer. Ingen märkte. Även fast jag gick runt med bandage på händer, på senare tid har jag lärt mejj att man ser bara vad man letar efter på någon. Man ser bara om man varit med om det förut.. Hade en kompis som oxå skada sejj sj. Hon va min bästa vän, jag älskade henne mer än allt. Men saker gick jävligt snett för henne. Allt blev värre. Hon sluta äta och pågrund av självskada som bara blev värre o värre förlora hon för mkt blod. Hon orkade inte gå upp ur sängen dom flesta dagarna. Jag kom till henne varje dag, det va ett jävla helvete. Jag vet att hon hade det värre. Men det var ett jävla helvete att se henne varje dag. Hon sjönk bara längre och längre ifrån mejj. Jag var så maktlös, varenda morgon så försökte jag va tag på henne i timmar utan att hon svara. Jag va livrädd för att hon skulle gjort något under natten och dött. Jag vågade aldrig prata med någon om det heller, på den tiden tyckte jag att jag skulle vara en dålig kompis om jag berättade om det för någon, jag var juh den som visste mest.. Jag höll allt inom mejj, och har aldrig pratat om det med någon. Och jag tror att drf kan jag nt heller komma över det. Jag gråter fortfr när jag tänker på den tiden.. Hon blev inlagd till slut, efter flera sjuka månader där jag bara ville bort men nt kunde för hon sa att hon behövde mejj. Sen så börja hon med droger och alkohol ist.. Då behövde jag dra mejj bort. Hade en jävligt fantastisk lärare, som hjälpte mejj höjja betygen. Hon fanns oxå där för mejj när jag mådde som dåligast. Nu så är hon min kontaktperson. Hon förstår alltid, även om hon nt lixom vet, så försöker hon alltid förstå, hon är verkligen den bästa att prata med när man är ledsen. Hon hjälpte också till att kontakta bup, där det senare gjordes en utredning. Där jag blev diagnoserad med ADD och Atypisk Autism, alltså genomgripande störning i utvecklingen utan närmare specifikation… Får medicin nu för ADDn vilket hjälper mejj att tänka lättare till en viss del. Slutade nian, skulle börja på en ny skola men då brakade allt. All trygghet jag kände försvann. Jag kom till den skolan en dag. Sen så orkade jag nt mer. Jag mådde så dåligt. Men jag kan nt komma ihåg den tiden, den är som bortsuddad. Allt jag vet om mina tankar och mitt mående då är vad jag skrev då. Har tagit bort det mesta, jag hade hade helt sjuka tankar då. Vet att jag inte vara glad särskilt mycket. Var mest nere och inne i mitt rum ensam utan nått annat än mobilen. Jag hade tankar om att ta livet av mejj, men kunde nt för att jag ville nt lämna min kanin(han betyder allt för mejj). Vet att jag ibland inbillade mejj att taket fick sprickor och att det snart skulle ramla ner. Vad jag fattar av vad jag skrivit, så var jag livrädd för saker min hjärna skapa. Verkligheten var nt verklig längre, bara mina tankar var verkliga. Ibland så undrar jag vad det va som hände med mejj då, men ibland så vill jag bara gå vidare och sluta försöka fatta. Men vrf kan jag nt komma ihåg den tiden? Jag kan komma ihåg småsaker, som när jag gick och träffa nån psykolog elr nån. Men det mesta är bara borta.. Det är lite skrämmande.. Men jag börja inse hur mkt jag stängt in mejj inom mejj sen, tack vare (och det här menar jag verkligen) ett band, som nu är mitt favorit band. Deras musik gör något med mejj som ingen klarar av. Dom får mejj att inse att jag måste ta mejj ut, jag måste kämpa för att saker kmr nt komma av sejj själva, det kmr nt komma nån och "rädda" mejj. Jag måste rädda mejj sj. Och nu ett år senare. Har jag börjat skolan igen, dethär bandet dom kom hit, och jag gick på deras konsert. Jag klarade det! Såfort dom klev på scenen försvann alla problem i världen, det var helt fantastiskt. Och hela den helgen kände jag mejj lycklig. Jag vet att saker kommer bli bättre, jag kan klara så mycket. Men jag tvivlar på mejj sj. Och det är nätter som den här som allt känns omöjligt. Men jag vet att jag kmr må bra en dag. Det är en lång väg dit, känns nästan för lång. Men jag är stark, jag vet det nu. Det kände jag nt ett år sen. Jag kan klara dethär. Och jag ska fan gå emot tankarna i mitt huvud som förstör mejj , dom ska nt få styra mejj såhär… Behövde skriva av mejj… Och hoppas oxå att nån kan finna nått hopp i sitt liv efter att ha läst dehär. För det blir verkligen bättre, tillslut blir det de. Kämpandet är skitjobbigt men det är värt det. Och efter egen erfarenhet, även om man lovat sin bäste vän att man nt ska berätta för någon att den t.ex skär sejj. Håll nt det löftet. Berätta för någon direkt.