Undvika meningslösa självskador?
Ska snart flytta hem från behandlingshemmet, hade varit självskadefri relativt länge och allt hade gått hyfsat framåt.
Sen var jag hemma och skadade mig. Fick lite panik, hade inget att lägga om det med och mådde riktigt kasst, så jag hade inget annat val än att ringa mina föräldrar, som genast kom hem till mig där jag var tvungen att visa dom. Jag riktigt såg hur ledsna och oroliga de blev för mig, och blev ivägtvingad till vårdcentralen där de var trevliga men ändå sa saker (utan att mena illa), som fick mig att känna mig ännu mer värdelös.
Efteråt slog det mig hur illa jag gjort mina föräldrar, och skämdes något fruktansvärt. Har under alla år aldrig visat dem en självskada innan för jag har alltid velat bespara dom det. Men nu kände jag inte att jag hade något val. Bad om ursäkt och de sa att de bara var glada att jag ringde, men det känns ändå hemskt. Ångrar mig så himla mycket, delvis för mina föräldrars skull och delvis för min skull.
För jag har ju varit "duktig" och inte skadat mig på länge, och så blir det såhär? Helt meningslöst.
Iallafall, nu vet jag inte hur jag ska kunna reparera det här, hur jag ska kunna övertyga mina föräldrar om att det inte kommer hända igen när jag inte ens är säker på det själv? Vill bara inte att de ska oroa sig.
Sedan undrar jag vad ni har för tips på att inte självskada?
Gärna något som är lätt att göra och inte är för invecklat…
tack!
Kära du, dina föräldrar älskar dig alltid! Det är klart att de är oroliga för dig, det är man alltid som förälder. Och jag tycker verkligen att du ska ta till dig det de sa: att de var glada att du ringde… Som förälder känner man sig oftast väldigt maktlös när ens barn mår dåligt, och faktiskt är det så att när man rent praktiskt/fysiskt kan hjälpa sitt barn (som dina föräldrar hjälpte dig i denna situationen), att det även hjälper en själv. Tyvärr tror jag att dina föräldrar alltid kommer att oroa sig, på ett eller annat sätt. Det hade de gjort även om du mått bra. Det är en förälders lott i livet att ständigt undra hur ens barn har det. :) Om du öppnar dig för dem, pratar om hur du känner det, så ska du se att det kommer att bli lättare (även om vägen dit kan bli väldigt jobbig känslomässigt, både för dig och dem) Mycket ljus, värme och styrka till dig!
Jag kan tnka mig att dina föräldrar mitt i all oro och ängslan samtidigt känner en sorts glädje för att du vände dig till dem. Ett stort förtroende från din sida som jag tror att de uppskattar.
Hoppas du förstår mig rätt.
Man kommer alltid att älska sina barn. Man kommer att oroa sig jämt även om barnen är vuxna. Det är helt normalt.
Vad du än gör så är du allt för dina föräldrar så ta vara på den hjälp och stöd som de kan ge dig.
/Maria
Jag har skadat mig i 2 år, och vet hur hopplöst det känns att sluta. Och jag känner så väl igen den där skammen och ångesten över att ha skadat någon annan genom att ha skadat sig själv. Men det hjälper inte att älta, försök att släppa det och ta tag i dig själv istället. Annars skadar du bara dig själv ännumer, psykiskt.
Det enda (enkla) som hjälpt för mig för att kunna sluta i vissa perioder iallafall, är att jag skjuter upp det. När jag får dessa impulser att skada mig så tänker jag att jag gör det imorgon istället, att jag bara ska vänta till imorgon. Och dagen efter så är jag jätteglad att jag väntade, och får jag sen en impuls igen så tänker jag likadant. Brukar även tänka på hur fruktansvärt jobbigt det är att gå runt med långärmade tröjor eller tjocktröjor när man är bland folk, jag vill gärna slippa svettas. Och det brukar hjälpa.
Nu har jag varit skadefri i lite mer än tre veckor. Var bara ett litet undantag för nån vecka sen då jag fick en impuls och skar mig på benet, ett enda sår blev det och sen insåg jag att det inte hjälpte. Så jag la bara bort rakbladet, och är så otroligt stolt över att jag inte fortsatte.
Men jag känner verkligen igen den där känslan du beskriver.. Hur ska jag kunna lova mina anhöriga att det aldrig mer händer, om jag inte ens kan garantera det själv? Jag tror inte att jag kommer att klara det, jag är övertygad om att det kommer ske fler gånger, det kan jag inte förneka trots att det låter otroligt idiotiskt. Men för varje dag som går utan nya sår så blir jag bara mer och mer säker på att jag klarar mig ändå.
Jag önskar dig all lycka till och sänder dig styrkekramar för att klara av detta. Glöm inte bort att du är en värdefull människa, ta hand om dig!
Håller med #1 och #2. Ni har skrivit alldeles precis som det är. Man älskar sina barn och vill finnas för dem, både i ljusa och mörka stunder. Att få förtroendet av sitt barn att dela hans/hennes smärta är mycket bättre än att hållas utanför för att barnet vill "skydda" föräldern.
Som förälder inser jag att mitt barn inte KAN lova någonting så känn inte inte att du måste göra det. Man kan inte veta från dag till dag veta hur man mår. Förstår att man vill bespara sina föräldrar oro lidande
Du har ingenting att skämmas för eller be om ursäkt för! Du gjorde det rätta; kontaktade dem som kunde hjälpa dig på bästa sätt, dina föräldrar. Jag önskar alla gjorde som du, ropade på hjälp av sina föräldrar eller någon annan närstående. Du gjorde något BRA!
Är övertygad om att det kommer att ordna sig för dig. Kram.
tack för alla svar, jag tror jag måste prata med dom om det här och höra vad de har att säga. Det är bara svårt att göra det, eftersom jag skäms över att det hände. Men har nog inte så mycket val!
#5 Du ska inte skämmas och jag lovar dig att de kommer att stötta dig. Du verkar ha föräldrar som bryr sig.
/Maria
Starta ny diskussion