Jag tror det skulle gå alldeles utmärkt att kunna möta dessa rädslor om man kan ge sig själv rätt inställning till det innan. 

Det kan mycket väl utvecklas rädslor kring delar i omgivningen som man känner till mer än väl, kanske just varför man utvecklar rädslan. Jag kan tänka mig att i ditt fall har du hört vissa ljud eller sett hur mörkret omslutit mer än vad du begärt i vissa situationer under uppväxt eller liknande.

Jag är själv uppvuxen i skogen och hade ofta svårt att se förbi vidskepliga tankar om vad som faktiskt rörde sig i mörkret. Några gånger blev det tvunget att möta rädslorna, vilket gjorde att man upptäckte att inget fanns där, men rädslan satt förstås fortfarande kvar efteråt. Det ligger för mig i faktumet att trots att det ena gången inte är något att vara rädd för, så har rädslan fortfarande inte fått något bevis på att nästa gång inte kommer vara värre. Det man ännu inte upplevt men fortfarande kan tänka sig finns är vad som gör rädslan så välkommen när man inte får direkt respons på att allt är tryggt och säkert.

Om mörkret inte visar eller ännu har visat vad som finns har du inte bevis på  att det faktiskt är ofarligt. Om spindeln inte gör eller ännu har gjort något som skulle göra dig illa till mods, exempelvis krypa runt i sängen eller liknande har du inte bevis på att det faktiskt är ofarligt.

Försök möta en spindel som start, kanske från håll och bara observera vad den gör. Kryper den runt på golvet? Har den spunnit något nät någonstans? Har den alla ben eller fattas något? Vad har den för färg?

Tack för ditt svar. Vad gällande spindlar så har jag inga problem att titta på dom, det är när dom är i mitt hus eller i mina bilar som jag blir rädd för dom. När dom dyker upp plötsligt eller de gånger de krypit på mig. Jag har funderat på detta länge, vad jag kan göra för att förbättra min situation och jag kom endast fram till att jag ska pressa mig hårdare och utsatta mig för det jag är rädd för. Vilket jag nu kände att jag fick bekräftat. Mycket intressant det du skrev om mörkret, har aldrig tänkt på det så. Uppskattar verkligen att du tog dig tid att skriva det svaret!

Möta dem är enda sättet att bli av med dem, tyvärr. Jag var med om en vatten incident i mina yngre dagar vilket gjorde mig väldigt rädd för vatten. Jag var dålig att simma innan och efter det vågade jag mig inte ut på något jag inte bottnade på och fick panikkänslor när jag simmade där jag inte kunde få ner fötterna. Sakta bestämde jag mig för att förändra detta och tvingade mig själv till att möta det jag fruktade. Idag har jag lärt mig surfa och har dykcert samt kan simma ganska långa distanser. Även om det går sakta så övertyga dig själv att det är bara meningslös fruktan så kommer du igenom det. Respekt för det man gör och vad man har med att göra är fortfarande nödvändigt och jag ger mig inte ut på en orolig vattenmassa, men jag får inte panik om jag råkar hamna i det heller.

Samma sak gällde spindlar och jag hade en incident med en sak jag trodde var spindlar men visade sig vara ett trasigt gummiband som satt fast på byxorna. Jag tycker de är lätt obehagliga ännu men kan ha dem i närheten utan att bli stel av skräck. Allt börjar med en tanke om att inte vara rädd och ändra tankesättet till sin fruktan.

#3 oj, det var ju verkligen ett jätte kliv! Från att vara rädd för vatten till att dyka. Grattis, eller vad man nu säger :-D Jag ska verkligen försöka att utsatta mig för mörker mer än vad jag gör och då försöka att hålla lugnet. Min sambo jobbar kväll denna vecka så jag är alldeles ensam i ett stort mörkt hus mitt i skogen, det är vad jag kallar bra träning :-P

Fungerar jättebra att konfrontera sina rädslor! Kommer ihåg när jag läste mediakommunikation på komvux några år efter gymnasiet. Jag höll på att avlida när läraren förklarade att en viktig del av kursen handlade om att lära sig tala inför publik. Jag hade skolkat från ALL sådan aktivitet i gymnasiet pga panikartad rädsla. Men jag bestämde mig för att prova, och det gick vägen och var t.o.m. lite kul. Sedan dess har jag aldrig bangat att göra presentationer när jag blivit ombedd. Det ger en otrolig egokick att klara av något som man tidigare inte trott sig vara kapabel till!

Om man kan lära sig att koncentrera sig på det man skall uträtta i en nervös situation så hinner rädslan aldrig springa iväg med tankarna och det är lättare att hålla sig lugn.

Lycka till!

Har man väldiga problem så att det hindrar en från att leva ett "normalt" liv så kan KBT (kognitiv beteendeterapi) hjälpa.

Det går ut på att möta sina rädslor och riktar sig till dem som inte klarar av detta själv.