Det är en långsam process att förändra sig själv. Jag var ganska ensam och drog mig undan som barn, men då samhället har förändrats till att allt ska ske genom sociala kontakter så förändrades även jag. Det är väldigt skönt att bara vara själv och göra det man vill för det är då kreativiteten flödar. Andras inblandning gör att tvivel uppstår och man förlorar tråden som var så klar. Det finns dock fördelar med det sociala med så det ska inte förglömmas.

Fortsätt fokusera på att sänka dina krav och inse att det inte måste vara 100% utan 80% kanske duger eller varför inte 50%? Ta ett babysteg åt gången för att ta jättekliv gör att du hamnar i obalans och faller oftare. Livet är en isig väg och de som går försiktigt är de som kommer först till målet. Börja meditera och få undan alla negativa tankar som spökar och inse att även om livet kändes bra förut så utvecklas du hela tiden och gå tillbaka till något du lämnat bakom dig kommer inte göra dig lycklig i framtiden, för det finns en anledning att du lämnade det bakom dig. Håll hakan högt och njut av de stunder då det känns ok så du orkar dig igenom de jobbiga.

Tack, Roamer.

Följande inlägg skriver jag enbart utifrån hur pass väl jag känner igen vad du skriver om. Detta är inte på något sätt tänkt att döma eller liknande, utan ett sätt att validera vad jag uppfattar i dina ord utan att blanda in vad som skulle vara du eller dina tankar.

Talar man om det rent rationellt sett är det ångest och depression etc. Talar man om det med egna ordval blir allting mer baserat på hur man definierar sig själv, hur självet förhåller sig till verkligheten, hur identiteten manipuleras och annat. Ångest är trots allt ett högst godtyckligt begrepp för något som påverkar på så många olika plan.

Lite mat hemma? Ät upp allt. Inte inspirerad just nu? Du är inte en inspirerad människa. Inte glad just nu? Du är inte en glad människa. Dålig mage just nu? Magen är dålig.

Ångesten gör anmärkningar på temporärt mående och omvandlar det till självinvaliderande faktum som sträcker sig längre än det temporära måendet och bildar mer ångest. De höga kraven säger åt ångesten att den har rätt. Den måste ha rätt, annars är den helt fel ute, vilket är än mer förödande i förebyggande perspektiv.

Viktigt att uppmärksamma är att det fokus du skriver om, att tröttheten är det enda verkliga, värmen i rummet är det enda verkliga, magproblemen är det enda verkliga etc. är något ångesten skapar för att den måste upprätthålla de krav du ställer på att du har rätt i hur du känner för stunden. Allt annat är osäkert område, och det är dumt att ge sig in i något man inte är säker på, enligt de höga kraven.

När inspirationen väl infinner sig och det är dags att inleda nya projekt för att bevisa för ångesten och kraven att man fortfarande är en kapabel invidivid som vet hur det fungerar, går kraven på högvarv och har sitt roliga. Kraven höjs ju mer projekten utvecklas och allt man gör är något man identifierar med sig själv, ända tills slumpen, minnet, omständigheter eller någon annans misstag krossar den bild kraven har byggt upp av hur detta ska gå till för att till slut säga hej då till ångesten och bli en perfekt människa.

Men vänta nu, vi hade ångesten också. Den gillar fortfarande att förändra dig och den där jävla kreativa, ensamma ungen är precis vad du känner igen dig i innan ångesten gjorde anspråk på din mentala hälsa, korrekt? Den bilden är vad kraven höjer till skyarna för att visa makt när ångesten kommer.

För att veta om jag har "förstått" dig rätt, känner DU igen dig i detta eller delar av det?

MVH Svion.

#3 Jag är så pass medveten om att min känslomässiga instabilitet är något som bara jag själv kan kontrollera. Jag har Borderline, jag vet verktygen, jag är inte dum.

Borderline -> bulimi -> kroniska magproblem = inte något som ångesten skapar, men förvärrar och ibland gör att jag inte kan göra något annat än ligga ner.

Enligt borderlinen, toppar och dalar, lycka och total nedstämdhet, hopplöshet.

Jag vet inte vad det är du skriver riktigt, jag ser inga direkta teorier eller något speciellt svar som du syftar på. Och nej, jag känner inte igen mig själv i den text du skrivit, men det är kanske för att jag är lite luddig i min text och jag har inte givit ut alla delar. Går nog helt enkelt inte att analysera fullt ut, och jag vill inte att man ska göra det heller…

Ok.

Det jag skriver om är en skriftlig representation av hur de tankegångar och sinneslägen som skulle kunna vara närvarande i olika situationer gör mottagandet av "en vanlig vardag" till något annat än gynnande. Om det är luddigt eller inte blir såklart beroende på vem som läser. Det behöver inte vara beroende på om man väljer att kalla det direkt anknutet till borderline/ ångest/ vadduvill, eller projicerar det som ett svar att rikta in sig på.

Nåväl. Om jag får fråga, hur mår du just nu?

//MVH Svion.

#5 Ja, nä tankegångarna går inte liksom så… de är mera väldigt… konstanta när de väl är. Jag vet inte.

Jag mår faktiskt väldigt bra just nu, konstigt nog. ser massor av möjligheter och vill göra det mesta på en och samma gång. Tar inte emot.

Jag förstår vad du menar med konstanta tankar. Uthålligheten blir troligtvis ganska hög om man lär sig leva med dem och det är en bra egenskap tycker jag. Utan att gå in för mycket på delar runt omkring hoppas jag du får må bra.

Jag vet vad apati, hyperfokus och humörsvängningar är. Jag kan inte ta mediciner för att jag troligtvis skulle svälja allt. Jag kan inte handla tillräckligt med mat för då äter jag mig fattig. Jag kan inte ha för mycket pengar för då slösar jag upp dom. Jag kan inte vara för aktiv för då slutar jag andas. Jag måste akta mina ord när jag pratar med min familj för att inte få dem att börja gråta. Men jag har ett hem, en dator, en utbildning, några intressen och kunskap som ger vad jag behöver för att hålla ut tills det är dags att ge sig av. Mer behövs uppenbarligen inte för stunden. Och som där Roamer beskriver, ett steg i taget får lov att vara tillräckligt.

HTML/CSS är för övrigt utmärkta medel för att lägga fokus på något som bara finns eller inte finns. 

//MVH Svion.