precis samma.

dock nedslående att ingen psykolog bryr sig, har precis (äntligen) tagit mig för att försöka få hjälp den vägen.

Visserligen var de längesen jag hade dödsångest och det är underligt att psykologer bryr sig om de

de som hjälpte mig ur de värsta av de var att försöka komma på vad de var som fick mig att känna så och att acceptera att döden finns. Kanske inte så roligt men alla hanterar sina problem olika

#2 Ja usch det var ingen rolig lösning på det :P
Men du har ju rätt, man måste acceptera och finna sig i att man måste dö någon gång

Vissa saker i livet måste man acceptera. Eller så tror man på någonting efter livet, för att klara av sanningen - för sanningen är att alla dör någon gång.

Personligen gör jag som så att jag försöker påverka människor i min närhet, så kanske jag blir ihågkommen när jag dör^^

Dödsångest? Vill du vara på två ställen samtidigt? Ambvialens tyder på dödsångest i och med det att sinnet vill befinna sig på en stalle och kroppen här och nu.

#5 Isåfall har jag alltid velat befinna mig på 2 ställen samtidigt. Inte vill jag det medvetet iaf, jag är nöjd med var jag befinner mig antar jag.

Dödsånges har jag haft till och från sedan år 2000.Det kom efter en akut operation som var livshotande.Låg på IVA i 3 dygn efter. Efter detta har jag periodvis stark rädsla för att dö ensam, att inte hinna till läkare i tid.Har aldrig sökt för det, har tappat tron på sjukvården efter alla gånger man har blivit misstrodd, pågrund av min sjukdom. Väldigt jobbigt när det sätter in….

Jag har i många år fått läskiga "panik/ångestattacker". Det är en känsla som känns som om den rinner över mig och jag känner ren panik. Hjärtat rusar och jag blir kallsvettig, ofta känns det som en "deja vu", som om det jag gör i just den stunden har hänt förut men att jag förknippar den gången med något hemskt. Den kan komma när som helst, oavsett vad jag gör. Jag tappar ofta minnet från den stunden, vad det var jag höll på med eller vad det var jag tänkte. 

Jag har pratat med många vuxna under åren, men ingen har lyssnat. Förrän vår skolsyster faktiskt lyssnade och förstod. Hans gissning visade sig vara rätt: jag har epilepsi. Det kom verkligen som en blixt från klar himmel. Att min ångest/panik som kommer såhär, skulle bero på nåt sånt.

Jag säger inte att det är det du har, men jag vet känslan av att ingen lyssnar och i mitt fall visade det sig bero på något ganska allvarligt som faktiskt gick att hjälpa med medicin.

det är äckligt jag lider också lite av dödsångest.jag ska kolla upp mitt blodtryck iallafall.jag får känningar i bröst o huvud.spänningar.

och min mamma har högt blodtryck.

jag är så glad över att jag läst ditt inlägg om dödsångest för det är som jag skulle skrivit det själv. Haft det sens jag var fyra fem år så länge jag kan minnas. Det bara kommer över mig oftast på kvällen natten när jag håller på att somna. Det bara kommer smygande och jag får en slags panik och blir rädd. Inte för hur jag kommer dö utan för vad som är efter vad som händer efteråt rädd för att inte finnas att allt bara är en lek att livet bara är en lek och ja jag vet inte hur jag skall förklara men det är ren skräck av att inte få finnas existera , ingen kan hjälpa mig att få svar inget hjälper för det är ju ingen som kan fixa det lixom.

Försökt prata om det med mina kompisar om att jag har dödsångest o alla säger typ ja det har jag med men det slutar alltid i besvikelse för de känner inte samma sak som jag de är rädda för att lida brinna inne drunkna eller dö ensam……………. Det tänker jag inte på hade jag inte brytt mig om bara jag visste att det fanns något efter döden , men de svaren får jag ju aldrig. Blir panikslagen av tanken på att vi jag inte kommer finnas…. Blä får ångest av att skriva det här ni….

men ivarefall detta har hänt mig hela livet  ibland går det långa perioder innan jag får denna känslan det bara kommer , oavsett om jag mår bra eller dåligt det spelar ingen roll för det bara kommer…

När jag var lite grät jag i panik och väkte mamma  och alltid fick jag samma svar , men gumman alla ska vi dö…. Det var ju inte spesielt tröstande men vad skulle hon säga ???

Hoppas du hör av dig kramar Johanna