Har en väninna och jag vet inte riktigt vad jag ska göra när det gäller henne så jag tänkte att jag tar hjälp av er. Ni kanske kan se på saken på något annat sätt eftersom ni inte är jag och inte har någon nära relation med henne. 

Jag lärde känna henne för några år sen och under hela den tiden har hon mått dåligt. Hon säger själv att hon började må dåligt så fort hon blev medveten om världen och förstod vad saker och ting handlar om, så att säga. Hon började känna ångest som 10-11åring. 

Men, till mitt problem - hon vill inte leva. Jag har stöttat henne så bra jag bara kunnat, med många olika metoder. Har försökt få henne att söka hjälp många gånger, har försökt att vara väldigt försiktig och stöttande och erbjudit mig att följa med också om hon vill, och andra gånger har jag blivit frustrerad och försökt "banka vett" i henne och få henne att förstå att hon inte kan fortsätta såhär. 

Till slut sökte hon hjälp hos vuxenpsykiatrin. Hon gick dit en gång har jag för mig, men var inte nöjd med kontaktpersonen hon fick (det var en man, hon ville ha en kvinna) så hon avbröt kontakten och sen dess har hon inte velat ta upp kontakten med dem igen. Hon känner att inget kommer att få henne att må bra, varken mediciner eller om de hjälper henne att försöka se livet ur någon ny vinkel. Hon är väldigt bestämd med att hon är som hon är och att det aldrig kommer att ändras, att hon aldrig kommer kunna må bra och alltid kommer ha dödslängtan. 

Hon har försökt ta livet av sig två gånger (vad jag vet om) men misslyckats. Hon har lovat att aldrig försöka igen utan att förvarna mig först, och varför jag vill att hon kontaktar mig om hennes självmordstankar är starkare än vanligt är ju självklart för att jag ska kunna hindra henne. 
Hon känner inte att hon hör hemma i den här världen, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har försökt i princip allt, men ingenting får ju henne att inse att hon inte kan hålla på som hon gör. 

Vad ska jag göra? (Att överge henne finns inte på världskartan)