Vilken kanal? Kanske finns på svtplay? Hade varit väldigt intressant och se.

Jag skulle vilja säga att berömmer någon teckningen, så blir det ju ett automatiskt beröm till mig, för det var jag som ritade. Sedan kanske inte barn tänker så, men jag tror det är helt rätt väg att gå.

Jag tycker det är lite som "stolen". Man sätter barnet på stolen och låter det berätta själv vad den har gjort för fel. Jag tycker det sättet är ett utmärkt sätt istället för att skälla och hålla på att trissa barnen.

Nej kanalen heter tv com hem. Ser jag nu.

Ja, jag hann inte höra hela utan hann endast höra förklaringen om teckningen men det var intressant.

hmm står tv4 news i hörnet nu så du kan nog kika bland tv4 play också

Mycket intressant! Här kommer lite teorier kring det här, speciellt o göra med barn…

Jag blev utmärkt som artisten i min klass och fick göra alla arbeten som gällde kreativitet med målning/ritande etc. När man satte upp klassens målningar på en stor tavla så var det alltid min målning som drog extra uppmärksamhet och man fick ofta höra att "din är finast, du är duktigast!"… på sätt och vis är ju barn så väldigt dömande och oftast blir det ju att man jämför sig själv med andra. Jag antar att jag tog bort chansen lite från andra att få beröm för sin teckning, vissa brydde sig ju inte men det kanske "slog ner" många som faktiskt tyckte om att måla när min målning överglänsde alla andra. Men, jag var ju duktig, berömmet fick mig att förstå det när det inte bara kom från mamma och jag strävade jämt efter att bli bättre och bättre.

Min mamma sa jämt "Gud vad duktig du är!" till mig, samt "Gud vad fin den här va", det var bara massa positivt, men ingen konkret kritik. Vilket gjorde att jag slutade lyssna på henne. När jag var i skolan fick jag faktiskt kritik, trots att jag var duktigast så kommer ju lärarna med råd och andra elever säger "det här kan behöva ändras så blir det ännu bättre!" och det är faktiskt på det viset som jag har utvecklats. Nu är ju bara måleri ett exempel som jag har erfarenhet av. Men jag menar att man behöver nog alltid något att sträva efter. När det blir för mycket BARA positivt så blir det inte längre trovärdigt. Jag litar inte längre på mamma eftersom att hon säger att allt är fint och allt är så bra.

Så egentligen, enligt mig, spelar det ingen roll om vi säger att den här tavlan är fin, eller du är så bra på grund av den här tavlan, det leder ju egentligen bara till samma sak. I skolan kommer jämförelserna hela tiden. Man kan ha olika stilar och göra olika fina saker på olika plan och båda är fina på sitt sätt. Men alla människor har tycken och det är man själv medveten om. Två personer som målat en varsin tiger med samma teknik och förutsättningar, så som uppgifterna är i skolan, så går det ju inte att göra annat än jämföra och föredra den ena framför den andra.

Ironin med självrefererande basis i teorin kring den här formen av psykologi ligger förstås i att ingen, INGEN kan förutspå alternativa dimensioner där vad som händer annorlunda blir si eller så, troligtvis ett av de största existerande problemen kring psykologi som vetenskap eller pseudovetenskap. Men. Det kan vara teoretiskt sett fullkomligt korrekt vad som sägs kring hur ett barn uppfattar bemötande men att barn i ett stadie uppfattar saker och ting väldigt bokstavligt är ofrånkomligt och här läggs ofta prägeln för hur 'duktig' respektive underpresterande en människa får vara.

Trots allt, i självrefererande syfte skulle jag absolut säga att det stämmer. Jag har fått höra otaliga mängder gånger hur duktig, snäll, klok etc jag är och det bryter ner långt mer än det bygger upp. Jag vill inte höra hur jag är, jag vill hitta en samhörighet till andra om jag nu prompt ska vara så jävla duktig.

Vem vill ensam höra att de är duktigare än andra om de nu inte lider av löjliga storhetskomplex? Människan som generell term är ett flockdjur. Inte en vandrande pinne som går dit den kommer och inget annat.

Får man däremot intrycket att vad som blir av vad man gör bidrar till att folk uppskattar det läggs inte superegot i vägen i samma utsträckning. Man kanske blir lite frustrerad om detta skiljer sig från hur andra barn behandlas om dessa får den invaliderande formen av komplimanger, men det går troligtvis bort mycket lättare om man inte från början fått höra att man är 'duktig'.

Läste en artikel i samma ämne, men att man istället för att ge beröm (sin egen åsikt eller sitt eget perspektiv) så kan man objektivt notera att barnet gjort en teckning (tex) och sedan fråga barnet hur han/hon själv tycker och tänker om det han/hon har gjort; "Vad tycker du om din teckning?"

Lite som barnet på stolen som själv ska förklara vad han/hon gjort för fel. Få barnet att själv bekräfta sig själv..

..Tror personligen själv att det är rätta vägen att gå för att ge sina barn självförtroende och självkänsla på riktigt och göra dem så självständiga som möjligt

// Wololo90