Hur menar du att du inte riktigt är dig själv? Handlar det om minnesluckor, någon form av personlighetsförändring eller något bakomvarande trauma? Det är ju kanske inget att prata öppet om, men om du har någon aning om vad det handlar om så kanske det blir lättare att "sålla", så att säga..

Jag har alltid haft svårt att sätta ner foten hos människor som behandlat mig fel, folk ser mig som väldigt snäll men jag tycker jag är en mesig person. Detta har lett till att min fd chef tafsade på mig i smyg varje dag, mest utanför kläderna men någon gång innanför bhn.han var 22år äldre och gift. jag försökte säga ifrån men han bara skrek och blev arg. min fd kollega våldtog och 2 mån efter blev jag stalkad av honom på stan. när jag sa ifrån att jag inte tänkte sätta mig i en taxi med honom så spottade han mig i ansiktet på öppen gata. sen träffade jag mr underbar, han behandlade mig som en prinsessa första halvåret av vårt förhållande. nästkommande 1 och halvt åren misshandlade han mig psykiskt och hotade fysiskt. jag gick ner 10 kg under perioden och stängde ute alla vänner för enligt han så var det fel på alla. försökte jag umgås med någon väninna såg han till att förstöra det genom att ringa och sms terra och straffa mig efteråt. så fort jag pratade med en annan man så var jag enligt honom "sugen" på denna.

Jag har haft andra dåliga erfarenheter av män men dessa är de jag hängt upp mig i. Jag stänger ute folk och har noll intresse av att lära känna nytt. Jag är alltid utmattad och får ofta anstränga mig för att skratta eller le för att inte kolleger och folk ska må dåligt av min utstrålning. Höjer någon rösten åt mig blir jag helt apatisk och går o gömmer mig. ett tag byggde jag en koja där jag kröp in om min nuvarande pojkvän hade skrikit på mig. Förut var jag en väldigt glad, fnittrig person och fick ofta höra att jag hade glimt i ögat. hade inga problem att gå upp i vikt heller, nu rör vågen sig knappt om det inte är ner. lyxigt tycker många men jag vill gå upp de kilona som jag förlorade i mitt fd förhållande. Mitt minne suger skrämmande dåligt också. jag minns en dag i mitt dåliga och dåvarande förhållande när jag vaknade en morgon och kände mig riktigt tom och dum i skallen. som att en bit av hjärnan plötsligt försvann. trodde det skulle gå över men det gjorde det aldrig.Namn är värst att komma ihåg.

ursäkta att det blev så långt men sånt här går jag runt och grubblar över varenda dag. hade jag slutat grubbla så hade jag kunnat lägga ner energi på annat men hur ska man lyckas sluta tänka på allt? försöker jag tänka på annat får jag bildspel i huvudet av de jag inte ska tänka på=P hufff..puff

En variant kan vara att kontakta någon kvinnojour/grupp om det finns i din närhet, eller ev Ungdomsmottagning om du inte är för gammal för det.

Dina besvär är ganska vanliga för kvinnor som upplevt liknade förhållanden som du.

mvh

Försök börja med att föreställa dig dina tankar som filmsekvenser som bara rullar förbi. Det vill säga, du observerar bara vad som finns där men undviker att ifrågasätta varför de finns eller att det är lite mer en stund än en annan. Försök skapa en relation till dina tankar som bygger  på att du accepterar att de finns där utan att göra sådär värst mycket. 

Angående besök hos psykologen: Jag tycker du förklarar väldigt bra vad som skulle vara tillräcklig anledning för dig att gå dit i ditt senaste inlägg. Skriv ut det och visa om ni möts. Allt behöver inte komma med direkt, men det kanske är en lämplig start?