Jag var tidigare livrädd för nålar. Tanken på att behöva lämna blodprov gjorde mig illamående och kallsvettig.

Men så i o m en sjukskrivning så tyckte läkaren att jag skulle lämna blodprov på en gång. Stick i armvecket. Det värsta av allt. Det var många år sedan jag hade behövt uppleva det men minnet av alla nålstick när jag som liten låg på sjukhus med en brusten blindtarm var fruktansvärda.
(Framförallt den gången då tre sköterskor höll fast mig i sängen medans en fjärde stack mig i armen.)
Jag var nästan på väg att fly därifrån när jag gick från undersökningsrummet mot provtagningsrummet.

Labb-killen mötte upp vid receptionen och började hålla låda. Typiskt.
Trevlig, lättsam och rolig. Typiskt.
In på rummet och inta plats i stolen. Han pratade på och jag minns inte om jag ens kunde formulera svar eller bara nickade.
Efter lite prepp så var det då dags. Enda jag tänkte var: "Okej att svimma men kräks för bövelen inte!"
Så satt nålen på plats.
Vad?! Jag svimmade inte. Det kändes knappt. Det är över.
Labb-killen babblade vidare medans jag fick min lilla tyck-synd-om-mig-plåsterlapp och jag var klar att gå.

Sen dess har jag aldrig mer varit nervös inför ett stick. Stick i fingret slipper jag gärna men i övrigt så är nålar inget problem längre.
Någon form av chockterapi kanske fungerar lika bra på fler av mina rädslor…?

#1 Haha, vilken rolig historia mitt i eländet😊

Jag har alltid varit förskräckt för spindlar men när jag fick barn och han och jag var ensam i vår stuga på landet med många spindlar både ute och inne så var jag liksom tvungen att skärpa mig. Jag ville ju inte ge honom spindelskräck också.

Idag är jag inte lika paralyserad men jag tycker fortfarande att det är otäckt och är min man hemma så får han släppa ut spindeln. Jag dödar aldrig en spindel i alla fall.

#1 Men oj vad skönt! Jag har också nålfobi som jag gärna hade kommit över då jag blir utsatt för blodprov med jämna mellanrum. Senast var ett spontant stick i fingret som resulterade i att jag behövde lägga mig ner och vila efteråt. Vet inte ens var det har kommit ifrån. Som liten var jag aldrig rädd för vaccin eller liknande. Även blodprov gick bra. Detta har kommit senare. Minns när jag gick i gymnasiet och svimmade för första gången när jag tog blodprov. Har mått riktigt jäkla dåligt många andra gånger med men vissa gånger går det bra. Tror inte det är nålen jag är rädd för, utan att jag är rädd för att må dåligt/svimma. Vilket i sin tur beror på vad/när jag ätit (enligt min egna slutsats) men rädslan förvärrar ju hela situationen. Så den hade jag gärna kommit över, vet bara inte hur det skulle gå till. :(

Ingen fobi direkt, men gillar inte ormar.

Har haft kompisar med ormar och har hållit i och tagit i dem, men obehagskänslan finns där i ryggmärgen.

Höjdskräck/svindel blev jag av med genom att bygga hus och successivt klättra på högre höjder. Den kommer tillbaka när jag inte utsätter mig för det på länge, men kan tränas bort igen. Jag har gjort det två gånger.

Fobi mot blod blev jag nästan helt av med genom att se en väldigt realistisk brittisk sjukhus-serie. Efter det blev jag blodgivare. 🙂

#2: Haha, ja det vart nog den perfekta kombon där med överraskningsmomentet och rätt person för jobbet. 🥳

Starkt gjort att be spindel-rädslan att knipa igen så det inte smittar av sig på grabben din. Jag är inte alls förtjust i spindlar så jag känner med dig.

#3: Men fy vad hemskt när det blir som en självuppfyllande profetia så där, eller en ond cirkel. Att man ibland ska lämna prover fastande kan ju inte direkt göra saken lättare för dig.

Läste nu på 1177:s sida om ett knep för att inte svimma av blodtrycksfall vid tex blodprov:
Det är vanligt att få blodtrycksfall och ibland även svimma om du har sprutfobi. Därför kan du få hjälp med en behandlingsmetod som kallas tillämpad spänning. Metoden går ut på att du spänner dina muskler, vilket gör att blodtrycket ökar. Det hindrar att blodtrycket sjunker och minskar därför risken att svimma.

#4: Wow, tufft gjort fast det var obehagligt!
Nu blir jag ju nästan sugen på att ge mig själ v lite KBT mot något läskigt.

#5: Frustrerande att det är färskvara att hålla svindeln i schack.
Vad häftigt att gå från blodfobiker till blodgivare, grymt bra!

#6 Jaha vad spännande, tack för länken! Det får jag prova nästa gång. Såg även att det finns KBT för det, det är inget jag har tänkt alls på faktiskt. Kanske ska undersöka saken. Har en önskan om att kunna/våga donera blod någon gång men som det är nu skulle det aldrig komma på fråga…

Har ingen fobi men har lärt mig att hantera min rädsla för nålar (har inget problem med nålarna i sig, bara att blir stucken), någorlunda. Jag hade ingen nålrädsla alls som barn. Men efter ett par mindre trevliga erfarenheter var jag på gränsen till både nålfobi och tandläkarrädsla. Nu har jag flera tatueringar och har gjort totalt 12 piercingar (att pierca mig är fortfarande något av det värsta jag vet).

Så länge jag säger till att jag är nålrädd så är blodprov inget större problem, bortsett från att min kropp reagerar med att i princip stoppa blodtillförseln till mina händer så trots att jag är lätt att sticka är det svårt att få blod av mig 😋 Utöver det är det lugnt bara jag får sitta ner några minuter efteråt.

Blodgivare vet jag inte om jag skulle klara av att bli men jag uppfyller inte kraven för att få göra det så det är inget jag ens behöver fundera över.

#7: Hoppas du hittar en lösning på eländet. Jag måste prova den där tekniken nästa gång det blir blodprov. Tidigt på morgonen och på tom mage har det känts lite svajigt direkt efter.

#8: Där är jag en riktig hycklare, för även när jag var nålrädd så gick tatueringar och piercingar bra. Det är liksom inte samma sak som "sjukvårdsnålar" enligt min knäppa hjärna.

Vad roligt att du har kunnat smycka kroppen trots stick-rädslan, ändå!

Ett tips just för nålrädsla är att även sätta på ett Emlaplåster (bedövande) en liten stund innan. Förutom att det givetvis bedövar så att inte sticket känns så mycket så gör det att "blodkärlen slappnar av".
Man undgår att blodkärlen snörper av blodtillförseln, likaså att de rullar och inte ligger still.

#10: Bra tips! 👍

#10 Tack för tipset!

Jag har lite "halvfobi" för ögon och mögel, det är mest att jag är väldigt äcklad egentligen.

Sen har jag social ångest (som tidigare hette social fobi), den är rätt komplex och påverkar min vardag en hel del.
Jag tror att en del djupare fobier ska man inte ge sig på att försöka jobba med eller "behandla" på egen hand utan få professionell hjälp. Börjar man peta för mycket på en rädsla eller ångest gäller det ju att kunna hantera det som "ploppar upp".

Där har jag fått en del hjälp av gruppterapi och även av individuell KBT men att göra det helt själv har bara gjort saker värre.

Jag är väldigt imponerad av min mamma däremot. Hon har haft hundfobi under nästan hela mitt liv men lyckats dölja det väldigt väl. Otur för henne att hon fick en hundtokig dotter. ;-)
Men det där lilla luddiga knytet som flyttade in hos mig för ett antal år sedan var hon inte så rädd för och numera är hon helt avslappnad med hundar.
Hade någon sagt till henne för 20 år sedan att hon skulle komma att dela säng med en labrador så hade hon nog bara skakat på huvudet och skrattat!

#13: Min mamma var hundrädd när vi bestämde oss för att skaffa vår första hund! Men vi börja som fodervärd åt hundskolan för om det skulle gå åt pipan så skulle vi ju bara ha hunden i nåt år isf (det sluta med att vi hade henne i nästan 15 år). Gick så lyckat att mamma och pappa nu har en pudel (de klarar sig inte utan hund nu).

Själv hade jag hissfobi och var extremt rädd för högt gräs när jag var yngre men som tur är så har jag inget av det kvar längre. Minns inte hur grässkräcken försvann eller exakt när hissfobin försvann men kunde inte ens gå in i en hiss utan tog alltid trapporna. Ett undantag var hissen på IBM där pappa jobbade för den kände man inte ens att den åkte (misstänker det hjälpte till att få mig att komma över rädslan till slut).

Nu är nog min värsta rädsla att simma på djupt vatten eller över tång (där man inte kan se botten helt enkelt), kommer troligtvis från när jag var liten och vi lekte uppe på bergen vid en stor pöl och jag trilla i. Minns så väl att jag tänkte att det iaf inte var så djupt så botten kommer snart när jag föll i vattnet men sen sjönk jag ner i en halvmeter dy (hade ingen aning om att det var så djupt eftersom det bredvid var en bit av berget som stack upp ur vattnet). Den chocken och känslan av att man aldrig kom till botten fast man trodde det var supergrunt sitter fortfarande i.