Att vara lite vilsen under uppväxten är inget konstigt, jag tror att de flesta av oss har haft (minst) en period av osäkerhet i tonåren. Det är lätt att vara självkritisk och känna det som att man inte riktigt räcker till eller inte passar in. Man vet inte riktigt vad man vill bli och har oftast inte hittat en fast grund att stå på.
Helt normalt och även om det är skitjobbigt så tar de flesta sig igenom det utan att må alltför dåligt.

Men något har hänt, många ungdomar i högstadie- och gymnasieålder verkar må fruktansvärt dåligt numera. Självdestruktiva tankar och handlingar, att inte räcka till, att känna sig helt kvävd av alla krav som framför allt skolan ställer.
Var gick det snett???
När blev prestationskraven så höga att eleverna faktiskt knäcks och inte orkar fortsätta?
Självklart måste en studieplan följas och det finns planer för hur eleverna skall nå utsatta mål men när blev de övriga kraven alldeles för stora? När redan duktiga elever pressas för att få högsta möjliga betyg, kosta vad det kosta vill?
Det är absurt att 15-åringar drivs till utbrändhet!

Jag kan inte låta bli att skylla en hel del av den här biten på skolan. Det är där kraven ställs, ofta kommer de även hemifrån men skolan borde vara mer lyhörd och fånga upp dessa vilsna elever innan de mår så fruktansvärt dåligt att de faktiskt skadar sig själva, kraschar och inte vill leva?
Avdramatisera gymnasietiden till exempel. Hela livet står inte eller faller beroende på om man kommer in på rätt linje, på rätt skola, med rätt val. Det är en viktig bit, ja, men det finns många vägar att gå. Där brister skolan något enormt!

Hur hjälper vi ungdomarna att må bättre, att ge dem en trygg och bra start i livet som gör att de vågar tro på sig själva, på livet och att de kan stå på egna ben?
Som får dem att förstå att de duger som de är?