Själv har jag jättesvårt att bli arg, i situationer där jag kanske egentligen borde bli arg och säga ifrån så går jag snarare in i mig själv och stänger ner och blir nedstämd.

Har även svårt när andra är arga även om det inte är riktat mot mig. Blir extremt påverkad av andras känslor. Var rätt jobbigt när min brorsa fortfarande bodde hemma för han och min pappa rök ofta ihop (inte fysiskt eller så men blev arga och irriterade på varandra över saker för dem båda har väldigt starka viljor och idéer om hur saker ska vara). Numera är det bättre.

Går det brukar jag försöka avlägsna mig själv om någon runt omkring är arg för jag klarar inte av dem känslorna.

Om jag är ensam med en person som blir riktigt jäkla förbannad och gapar och skriker så kan jag tycka att det är jobbigt men hanterligt. Tar personen ut sin vrede verbalt på mig (utan att vi är i en konflikt eller liknande) så tycker jag det blir riktigt jobbigt och jag vill helst komma därifrån fortast möjligt.

Om samma person börjar kasta eller slå sönder saker tycker jag det blir riktigt jobbigt även om det inte är mig hen riktar sin ilska emot. Skulle personen försöka ge sig på mig fysiskt så skulle jag få panik göra vad jag behövde för att komma därifrån. Jag är inte den som har nära till våld men om situationen hade krävt det så hade nävarna flugit.

Däremot om det finns andra personer där, oavsett om vi alla är bekanta eller främlingar, så går jag direkt in i mitt "storebror-mindset" och tappar en stor del av min egen självbevarelsedrift för att skydda andra.
Tycker jag får mer och mer civilkurage för varje år, på gott och ont kanske. 😳

Vad som är okej vid ett vredesutbrott… Att gapa och skrika, eller drämma något i golvet kan ju vara väldigt "frigörande" i situationen för att få ur sig ilskan men om man tappar fattningen totalt när man blir förbannad så tycker jag man bör ta tag i det problemet så man inte riskerar att bli en fara för vare sig själv eller andra.

Vad som är okej att bli förbannad över tycker jag var svårt att svara på.
Att gå bärsärk för sånt som de flesta kallar lappri (struntsaker, bagateller) är ju overkill men samtidigt har vi nog alla haft såna där dagar då den sista lilla fjuttiga saken som går emot är den där droppen som får bägaren att rinna över.
Så en utomstående som ser mig svära som en sjörövare över att matkassen gick sönder tycker nog jag överdriver rejält men det hen inte vet är att min dag har varit en kavalkad av missöden och strul sen jag gick upp imorse och började dagen med att slå i lilltån. (Nu var det länge sen jag hade en sån riktig otursdag, peppar, peppar.)

Jag tror säkert att jag har någon form av (odiagnostiserad) PTSD från uppväxten där ilska och psykiskt (och under ett par år fysiskt) våld var vardagsmat.
Utöver mitt mentala "bagage" så är jag också HSP (Highly Sensitive Person eller högkänslig person) så jag blir väldigt berörd av andras sinnestillstånd vare sig det är glädje, sorg eller ilska.

Att någon är arg kan jag hantera, alltså att jag vet att någon är förbannad men att personen kontrollerar sina handlingar och tonläge. Men jag tål inte höjda, arga röster eller andra utåtriktade/aggressiva handlingar. Det gäller även när det inte är riktat mot mig. Mina föräldrar bråkade mycket (höjda röster, ibland kunde saker gå sönder) när jag var barn. Jag var alltid rädd att dom bråkade om mig och tvingade därför mig själv att lyssna för att höra vad dom bråkade om. Jag hade även väldigt lätt att känna av på morgonen om dom hade bråkat under natten, det kändes innan någon ens hade sagt ett ord. Jag misstänker att det kan finnas något där som jag egentligen behöver hantera.
Jag har blivit bättre på att hantera det. Att någon talar med en bestämd men inte arg röst kunde vara jobbigt för mig som barn men går numera bra. Enstaka arga uttrop/utageranden går oftast bra. Om någon är arg på stan och jag kan gå iväg är det obehagligt, men hanterbart. Men om någon skriker på mig eller personer bråkar i min närhet och jag inte kan ta mig bort, så är det väldigt jobbigt. Jag låser mig och kan inte få fram något vettigt och har väldigt lätt till tårar.

Men jag reagerar inte på ilska i text. Jag är moderator på ett spel, och när jag är tvungen att dela ut straff händer det att spelare reagerar i ilska eller frustration. Både vuxna och barn. Allt från milda skällsord eller svordomar till långa texter om hur hemsk jag är, och till och med hot om våld. Det är naturligtvis aldrig roligt och det är inte ett okej beteende. Men det triggar mig inte. Jag kan svara på eller hantera dom meddelandena så som jag ska utan att det är jobbigt på det sätt som jag beskriver ovan. Det stannar inte kvar hos mig.

Det är sällan jag blir riktigt arg. Sur, frustrerad eller irriterad händer absolut, men jag tycker sällan det är givande med diskussioner i det läget. Så jag brukar går iväg och komma tillbaka när jag kan diskutera problemet lugnt. Sen verkar jag ha en rätt hög tröskel för att bli arg(vilket har både för- och nackdelar).
Men när jag blir arg eller väldigt frustrerad börjar jag lätt gråta. Det är som att min kropp inte förstår vad den ska göra med känslan ilska så det slår över i något annat. Vilket i sig är frustrerande. Ibland kan man behöva säga ifrån ordentligt och effekten blir inte samma när man börjar gråta. Jag vill vara arg, markera en gräns och stå upp för mig själv när det behövs - inte bli tröstad för att jag gråter.

Förut blev jag väldigt illa påverkad av om andra människor vare sig jag kände dom eller inte var jätte arga och ev skrek
Och om jag känt personen har det känts ännu jobbigare men jag har alltid känt på mig om folk varit /är allt ifrån glada, lyckliga eller sura, smågriniga eller förbannade…
Nu tycker jag inte det är jobbigt längre dels för det jag varit med om och dels för det handlar inte om mig till 99%
OM det skulle handla om mig på något vis och någon var arg på mig så skulle jag kunna bli arg tillbaka, men det ger mig mer styrka..Att gå ut med vovvarna om man är hemma hjälper mig..
Efter en minut ute så har jag släppt det…
Jag tänker inte längre bråka med någon och blir inte upprörd längre över arga människor..
Det är nog pga att jag legat på sjukhus i koma 2019 med 50% chans att överleva och fick börja om från början med att lära mig sitta stå och gå och ja det var inget kul alls..
Man omvärderar mycket efter flera mån på sjukhus och tack vare det känns det som jag "lever på riktigt nu"
Jag umgås helst med mina hundar (och ev min man😁) och det är inget som upprör mig längre så länge jag får vara med mina vovvar…Jag är hemma hela dagarna och är dagmatte vilket passar mig perfekt..Jag skulle aldrig ta ett "vanligt jobb" igen om det inte har med hundar att göra..Det bästa jag vet är att träna och hjälpa andra träna och tävla i olika hundsporter så jag träffar mest trevliga hundmänniskor och släkten..