Jag kan berätta lite mer sen. Det var ett väldigt omfattande projekt i vår klass, med bl a speciella lärare, anställda av projektet. Oss ovetandes förstås.

"I början av 2000-talet insåg professor Denny Vågerö på CHESS (nu en del av Institutionen för folkhälsovetenskap) och jag, Sten-Åke Stenberg vid SOFI, att det med hjälp av en anonymiserad metod skulle gå att uppdatera data så att alla som ingick i forskningsmaterialet nu kunde följas vidare i livet. "

[https://socioblog.su.se/2018/12/19/sa-aterupplivades-det-kritiserade-forskningsprojektet-ny-bok-om-projekt-metropolit/](Så återupplivades det kritiserade forskningsprojektet)

Det här hade jag ingen aning om. Såg det först idag. Det är ju själva fan.

Mycket intressant - finns säkert en hel del att gräva i.

https://academic.oup.com/ije/article/35/3/546/735524?login=false

https://academic.oup.com/ije/article/35/3/553/735830?login=false

#3: Ja det finns massvis.

Jag vet inte om det är någon som orkat läsa det här. Men vad ska man tycka om att det forskas på människor utan att de vet om det? Och att personens alla personuppgifter används i forskningen, så att det går att identifiera de som deltar?

Jag minns en del av det här projektet - inte för att vi visste att det var ett projekt.
Vi fick gå till skolsköterskan och skolläkaren oftare än andra barn. Särskilt i mellanstadiet.
Dialogen fördes med modern vid den åldern.
När man blev lite äldre fick man själv kommunicera med dem. Olika intervjuer och enkäter under högstadiet.
Efter det skickades enkäterna hem och man ringde och intervjuade med jämna mellanrum.
Det här pågick upp över 30-års-åldern.
Man tänkte ju aldrig på att man var utsatt för forskning.

I åk 1-3 hade vi en lärarinna som hette Gunnel. Hon var bra, lite sträng, men omtyckt.
I Fyran fick vi en ny lärare som hette Ulla. Hon fick dock barn, så från vårterminen, det var 1964, så fick vi en vikarie som hette Bertil. Vi hade honom i Femman och Sexan också.
Han var väldigt annorlunda som lärare, väldigt bussig och så. Men långt senare fick vi då veta att han jobbade för projekt Metropolit. Därför han inte betedde sig som en lärare - han var ju inte det egentligen.
Utan utsänd för att studera oss hela dagarna.

I åk 7 - 9 hade vi också en speciell musiklärare (tror han kom redan på mellanstadiet).
Det var så att vi var försökskaniner för en ny musikutbildning i grundskolan. Om det gick bra, skulle den sedan införas i alla klasser.
Den här utbildningen var mer avancerad än normalt i grundskolan. Vi fick t ex lära oss noter och spela instrument och sjunga körsång.
Jag kunde spela klassisk musik på xylofon på den tiden. :)
Vi var också med i TV en gång och spelade.

På det stora hela kan man nog säga att vi faktiskt fick ut en del av att vara försökskaniner. Även om jag, givetvis, är emot att man forskar på människor i hemlighet och utan tillstånd.

Det var andra tider då med ett stort förtroende för läkare och stat men förhoppningsvis hade det inte kunnat ske idag.

Här är P3 Dokumentär- Projekt Metropolit …

15 000 svenskar fick under 20 år sina liv registrerade i hemlighet. När Projekt Metropolit avslöjades på 80-talet uppkom en våldsam debatt om övervakning: Var det viktig samhällsforskning eller ett hot mot demokratin?

Lyssna här:

https://sverigesradio.se/avsnitt/627369

#10: tack.

#11: Mycket bra dokumentär med många aspekter.

Låter rysligt!
Usch!