Nu har jag tagit ett inlägg från min blogg igen. Jag postar det här eftersom någon kanske känner igen sig eller får en liten hint om hur det är att vara lite…bakvänd. Texten blir måhända lite knepig eftersom jag har redigerat bort en del saker som inte hör hit eller som rör även andra personer.

Först av allt vill jag vara tydlig med att jag inte på något sätt tror att mina vänner ljuger, är falska eller ”utnyttjar” mig. De (ni) gör absolut inget ”fel” utan ”felet” sitter i mitt huvud, det är liksom lite glappkontakt där. Det är heller inte för att få bekräftelse som jag skriver detta utan helt enkelt för att försöka förklara hur det är att vara Lona.

Det här kommer för övrigt inte bara handla om vad som finns i mitt huvud utan även vad (eller snarare vilka) som sitter på mina axlar. Ni behöver inte påpeka att jag låter ganska rubbad, som jag brukar säga så har jag, till skillnad från de flesta andra som säger sig vara lite tokiga, papper på att jag är just lite tokig.

För i huvudet på Lona sitter det inte alls en glad, käck tjej – eller kanske snarare tant numera – utan en ful, ledsen, dum person som inte är värd att tyckas om eller ens nämna något positivt om.
Det hjälper inte att andra säger att ”Du är ju jättefin”, ”Jag tycker verkligen att du är en fantastisk person” eller ”Vad roligt att du är här”, jag är ändå ful, dum och ledsen och en person som man inte kan tycka om. Möjligen kan man tycka synd om den där dåliga varelsen men tycka om, nej, det går inte.
Det är till och med svårt att skriva de positiva kommentarerna här ovan när jag vet att de åtminstone indirekt handlar om mig. För naturligtvis kan ingen bli glad när jag kommer (undantaget min hund Charlie, till och med jag inser att han blir glad av att se sin fula, icke-braiga matte), tycka att jag är bra eller att jag har något att tillföra.
Andras åsikter gills liksom inte när det handlar om detta – och det är där det blir en konstig skarv. Jag tror som sagt inte att mina vänner ljuger men antingen så säger de lite snälla saker eller så har de helt enkelt inte tittat inne i huvudet på Lona.

Den där ”glappkontakten” eller ”skarven” kan möjligen förklaras ungefär som presidentvalen i USA. Just det, det går inte. Det försiggår en amerikansk valkampanj i min skalle, den ena sidan säger si och den andra så, någon käck person (reporter eller möjligen psykolog) försöker förklara hur saker och ting egentligen ska gå till vilket innebär att det blir ännu rörigare. Till syvende och sist så hopas man på att Trump inte ska vinna. (Om det, mot förmodan, är någon av mina vänner som gillar Trump så kanske vi skall omvärdera den vänskapen.)

Det är inte bara i mitt huvud som det finns Trump-lika typer, jag har en befolkning på axlarna också. På min vänstra axel sitter en elak liten djävulslik djävel. Ibland är han inte så jätteelak och sitter måhända inte löst men inte stenhårt fast. Han liksom halkar omkring lite. Just nu är han stor och sitter som berget. Dessvärre så fick han också ett Trumpliknande utseende när jag skrev stycket här ovan, tänk er själva en djävel som ser ut som Trump. Man kan faktiskt bli tokig om man inte var det innan.
Vanligtvis så är han dock röd och ser ganska normalt djävulsaktig ut. Han har nog suttit där större delen av mitt liv och så fort jag tänker en snäll tanke om mig själv så ger han mig en rejäl örfil och säger ”Så är det inte alls!”. ”Tro inte att någon tycker om dig eller att du är bra på något, nu tänker jag inte bara lappa till dig utan sticker dig med både svansen och min treudd!”
Det är faktiskt näst intill verkligt, han sitter helt klart på just vänster axel och örfilar mig rejält även om det inte är min kind han träffar.

När jag gick i gruppterapi så började den där djävuls-djäveln krympa, han fick till och med mothugg. På min högra axel odlade jag nämligen en liten ängel som satt och var snäll mot mig. Den viskade att det kanske, kanske kunde ligga något i det där positiva som andra människor sade till mig? Jag kanske till och med var värd att tycka om? Den där ängeln försökte jag vårda ömt men det är inte så lätt utan kompetent hjälp. Och ja, psykiatrin ser ju ut som den gör. Ängeln har alltså krympt medan den där röde fan vuxit till sig igen.
Det hjälps inte, jag är lik förbaskat ful, dum och alla möjliga negativa saker. Möjligen är jag duktig på att se glad och trevlig ut men det är snarare en nackdel när man mår pissdåligt. Jag borde kanske blivit skådespelare istället, senast idag kommenterade psykologen att jag pratade om att jag mår dåligt men ändå såg väldigt glad och trevlig ut.
Och ledsen, det är klart att man blir ledsen av att vara som jag. Man kan dessutom bli ledsen bara av att vara jag. Det räcker att vakna på morgonen för att bli ledsen. Alltså är det bäst att sova för även om man är ledsen då med så märks det inte lika mycket.

Och kära vänner, var nu inte extra-jätte-snälla och tänk att ”Nu får vi absolut inte säga några negativa saker till den där icke-braiga människan och absolut inte vara lite sådär tykna-retfulla-ironiska som vi ofta är mot varandra”.
Ni kan ju åtminstone låtsas att jag är tämligen normal! 😘

Så här fint ser det inte ut i mitt huvud men faktiskt utanför huset.