Ja, jag kanske ska presentera mig lite kort först. Jag kallas för Camomilla och är en allmänt knepig liten typ som tillbringar alldeles för mycket tid med att plinka gitarr och skriva låtsaspoesi. Jag är inne här och läser i trådarna ofta men vågar sällan skriva nåt på grund av att jag är fruktansvärt blyg av mig.

I alla fall, nuförtiden får jag ångest nästan varje kväll. Jag kan knappt andas, vrider mig runt runt, kan inte vara still och panikgråter medan tankarna rusar genom huvudet i 1500 km i timmen. Eller jag vet inte ens om det räknas som ångest. Obehagligt är det i alla fall.

Och jag kan inte hantera det på ett vettigt sätt. Förut skar jag mig för att hantera ångesten och bli tom i huvudet, men om jag skär mig en endaste gång till kommer jag att bli skickad till pysket direkt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det har blivit tio gånger värre sedan jag slutade skära mig, eftersom skärandet fungerade som en slags ångestdämpande medicin, i alla fall ett tag innan jag kom på att jag inte kunde dölja ärren på ett vettigt sätt.

Och jag mår dåligt nästan hela tiden. Jag är så liten, dålig och misslyckad på alla sätt jämfört med mina kompisar att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag tillför ingenting, kan inte lita på någon och är rädd hela tiden. 

Ofta har jag självmordstankar, längtar så att jag blir knäpp efter att sova drömlöst utan att skada någon. Slippa känna någonting.

Frågan är vad jag ska göra åt det här? Jag klarar inte av det länge till. Jag har vart hos kuratorn på min förra skola samt på BUP men det har inte gjort någon skillnad. Vore tacksam för svar.