Här nere så var det också vårdcentralen, men därifrån blev jag ivägskickad direkt till akutpsyk, och sen rullade det på.

Första gången, allra första gången, när jag var 17, då var det akutpsyk som fick äran att träffa mig allra först. Men det var i en helt annan region/landsting.

Oj, vilket bra möte du verkar ha haft. Verkar omtänksamma!

Min mamma ringde först ungdomsmottagningen, gick där ett år ungefär hos en kurator, sedan blev jag för gammal, fick komma till sjukhuset där jag fick träffa läkare och en ny kurator.

I mitt fall va de en polisrapport och en rapport från skolan till soc som gjorde att jag blev tvingad till psyk. Va bara 13 då.

Skönt att du blivit bra bemött. Nu i vuxen ålder tycker jag de är svårt att få någon hjälp även om man söker.

Ringde till psyk en gång när jag kraschat och sa att jag behövde ha hjälp.

Hon i luren frågade om jag ville göra en självanmälan? De visste hon inte hur de gick till och skulle lämna de vidare.

Så jag sa jaja kalla de va du vill men hjälp behöver jag.

Dom tar än inte riktigt på samma allvar när man söker själv som om någon anhörig slår larm.

Sånt är illa, att inte bli tagen seriös. Det var precis det jag tänkte efter att ha hört hur svårt det är att få hjälp. Blev positivt överraskad, men så har jag även flyttat till en småstad. Antar att småstadsmentaliteten även genomsyrar vården.

Men det är lite skumt det där. Mina vänner var oroliga för mig i våras, och efter att jag nämnt att jag ville gå och prata åtminstonde kuratorn ringde de honom åt mig. De bad honom kontakta mig för att jag behövde hjälp, men inte orkade/klarade ringa själv. Som svar fick de att han inte fick ringa upp mig innan jag kontaktat honom själv. Men antar väl att det gäller andra regler när det kommer till riktig psykvård och inte bara en simpel högskolekurator…

Har väldigt dålig erfarenhet av psyket. De har inte tid på grund av att hon arbetar halvtid. Allt beror på det och det. Inte varför jag mår dåligt, fått höra att det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. Men ryck upp dig, så farligt är det väl inte. Då var det för att jag var med om ett rån och fick pistol i nacken och magen. Föredrar min vårdcentral nu när jag äntligen fått tag på en bra läkare. Kemin stämmer jättebra, han lyssnar och försöker hjälpa mig.

Nej, psykvård tackar jag nej till.

#5

Tråkigt att du har blivit så illa bemött. Men inte har väl "psyk" uttryckt sig så illa som att du ska "spotta i nävarna och ta nya tag", samt att du ska "rycka upp dig, så farligt är det väl inte"?

Jodå. Efter rånet fick jag höra det av dem. Det var i Stockholm. Samma sak i Värmland. En olycka är väl inte så farlig. Ja,ja. Du satt i rullstol. Men du kom ju ur den. Går med rollator. Ont? Det har väl alla människor.

Sen den kvinnan som satt och gäspade när vi skulle prata och svarade i telefonen när det ringde. Gick aldrig tillbaka till henne.

Jag blev hämtad av psyk…. min chef trodde jag skulle ta livet av mig. Sen ägnade jag två månader med tvångsvård åt att försöka övertyga överläkaren om att jag inte var eller hade varit självmordsbenägen. När jag väl skulle bli utskriven tyckte dom att det räckte med en kontakt i veckan utan möjlighet till extra stöd. Efter två månaders heldygnsvård är det ett gigantiskt steg, jag klarade inte av att tänka mig det, skar mig och fick stanna kvar. Sen ordnade dom upp det åt mig och jag blev utskriven med remiss till en mottagning som hade mer tid och resurser. Fick komma på samtal två gånger i veckan i början och har hela tiden haft möjlighet att höra av mig på sms och bli uppringnd av min samtalsontakt samma dag.

En kväll för 9 år sedan var jag till barnavdelningen på sjukhuset för att hämta ett recept på epilepsimedicin till min dotter - jag hade då levt under hård psykisk press och stress i två år. En sjukskötare tittade mig i ögonen och frågade "Hur mår du egentligen" Då brast allting för mig. Hon fixade att en sockurator kom hem till oss dagen efter och hon i sin tur fixade att jag fick komma till en psykiater (läkare) Han konstaterade att jag var svårt deprimerad och utbränd. Han skrev ut Remeron och skickade mig till en psykolog som jag gick hos i ett år, då jag tog en överdos av min medicin, samt körde in till psykoligen som vanligt. Hon märkte att något var fel och fick till slut ur mig att jag tagit en massa tabletter. Då ringde hon efter en taxi och följde med mig till psykakuten där jag blev väldigt välmottagen. Sedan dess har det rullat på inom psyk - främst akuten, men jag bodde även på rehab under ett års tid. Det har varit en fruktansvärt tung tid de här åren, som har inneburit många jobbiga turer. Idag är jag inom öppenpsyk och håller på jobbar med mig själv för att hitta mitt nya jag. Plus att jag går i KBT.

Det jag kan säja så är att jag ALLTID under de här åren så har jag blivit mycket väl omhändertagen och fått mycket hjälp och stöd - det trots flera självmordsförsök och polisingripanden med bältesläggningar som följd.

Min diagnos fick jag för fyra år sedan - Borderline och svåra återkommande depressiva perioder med kraftiga humörsvängningar

Jag kan bara bli heligt förbannad (sorry ) när jag hör att någon blir illa bemött inom vården och jag hoppas att det hör till undantagen.

Jag jobbar själv inom sjukvården och ett bra bemötandet är A och O. Jag har aldrig varit med om att någon har blivit illa bemött.

Som vårdtagare/patient befinner man sig ofta i underläge (sjuk och hjälpbehövande) och för att ett möte ska ge något så är ett positivt bemötande självklart!

#10 för min del hör det inte till ovanligheter… har blivit utskälld när jag skurit mig och kommit in till akuten. Trots att jag uppenbart inte är i psykiskt skick att ta hårda ord och arga människor och gråtit så jag skakat har en del läkare valt att skälla på mig.

Kerstin, i början blev jag inte heller bra bemött. Att komma till psykakuten (självmant) och personalen tycker man "ser för glad ut", och därmed inte blir insläppt är inte det roligaste.

Numer står det i min journal att jag ser glad ut även om jag mår piss, och de flesta känner till mig, och vem min läkare är. Och att jag vågar stå på mig mer och säga ifrån och faktiskt ofta tvinga fram det jag behöver, när jag mår som sämst.

På grund av allt som hänt mig från och med juni i år, så ville min läkare att jag skulle få en remiss. Jag sa som det är. Nej. Jag vägrar.