Kommer låta den här frågan vara aktuell ett tag, eftersom jag ska försöka hålla min iFokus-paus på åtminstone några dagar, för min egen hälsas skull.

Och jag tror att vi måste fundera på frågan också, finns nog inget klockrent svar.

Har väl inget direkt svar. Vet bara att vi många gånger tål mer än vi trodde om oss själva.

Men gränsen tror jag man måste sätta själv och det rätt så tidigt. Innan det går för långt

Handlar inte bara om fysiskt, utan även psykiskt. Påfrestningar av olika slag.

Det är väl som med mobbing. Bara den "utsatte" kan avgöra hur mycket den klarar av.

När jag känner mig sårad och, eller kränkt då säger jag till att jag inte vill bli behandlad på det viset.

Jag säger: jag blir sårad (kränkt) när du gör/säger så här till mig….

Jag tycker mig ha märkt att när jag säger så, så brukar han/hon börja fundera på vad h-n sa och i regel be om ursäkt och förhoppningsvis lärt sig något.

När man känner att man faktiskt blir illa behandlad. Så fort man börjar fråga sig själv "ska det verkligen behöva vara såhär?" så ska man väl inte behöva tåla mer, även om man faktiskt gör det. Eller?

Det finns inga generella svar på en sådan fråga det beror på vad saken gäller

Man ska alltid tala om för motparten om man känner sig orättvist behandlad

Svårt. Men när du börjar känna dig som en spypåse, då är det dgs att drämma näven i bordet.

Du har nog rätt när du skrev, David, att det inte finns något klockrent svar. Det varierar från person till person, och när det gäller fysiskt arbete så tror jag att man tål mer än man tror.

Har märkt ibland att man tror att man ska stupa av trötthet, och fortsätter man ändå och kommer in i den så kallade "andra andningen" så är det som man får nya krafter, och det går lättare.

En bra tumregel är att inte göra eller ta på sig något som man mår dåligt av.

Sedan är det som du skrev David, det finns inget rätt eller fel, det som är OK för dig kanske inte är OK för mig.

Vad som gör bedömningen svårare är ju också att vissa saker måste man bara göra även om man kanske inte mår jättebra av det.
Emellanåt får jag enorm ångest bara jag tänker på skolan (vilket är konstigt för jag får bra resultat osv). Ibland klarar jag bara inte av att gå dit även fast jag egentligen borde tvinga mig själv.

Fast det var lite OT.

För några år sen hade jag fasta gränser över hur mycke skit jag tog från folk. Två fel räckte för att jag skulle be nån fara och flyga.

Va de gällde myngiheter och läkare kämpade jag alltid imot med överklagningar och byten av folk. Hävdade alltid min rätt.

Nu finns de inga gränser kvar, jag tar allt. Jag orkar inte bry mig eller säga ifrån längre. De känns förjävligt att jag sviker mig själv på de sättet

Ibland går folk över mina gränser när det är nog för mig. Fast jag säger ändå inte ifrån då, fast de har överträtt gränsen  Men tillslut får jag nog och blir galen och får vredesutbrott, då blir folk livrädda för mig. Det struntar jag i faktiskt, för jag är en människa med känslor…

Jag tar emot. Även då jag känner att de överträtt min gräns för länge sedan. Så håller jag på även då jag känenr att de driver mig att må så dåligt att jag vill avsluta allt. Så det är väl bara att be en bön om att de själva inser vad de gör med sitt sätt. Jag tror att alla människor en dag får tillbaka på något sätt det de gör emot andra. Snackar man skit om folk kan man vara säker på att det kommer snackas skit om den som snackat skit med till slut. Och det kommer slå hårdare på den som startat det hela. det tror jag. Eller det hoppas jag kanske. Så de själva får känna hur det känns. Önskar jag var sådan själv att jag kunde starta och börja snacka så. Vill det verkligen, men då får jag ge avkall på mig själv och det klarar jag inte.

Faxlin, det är inte bra. En dag så spricker även en spypåse och då blir det rätt äckligt, eller hur? Att tänka på andra är fint och ädelt, men att ständigt sätta andras krav före dina egna gör dig till dörrmatta, som snart blir utsliten.

Försök vara lite som gåsen. Låsss sm det regnar om någon spottar. Undantaget är ju, när det gäller djur. De är vår stumma vänner

# 15

Håller med dig till fullo!

# 14

Jag/du är den viktigaste personen i mitt/ditt liv och det viktigaste ska vi ta först. Att ta hand om oss själva. Det handlar inte om egoism, men sätter vi inte oss själva i första rummet är risken stor att vi mår dåligt p.g.a. andra.

Håller med Kerstin!

#5. Önskar jag kunde säga ifrån som du gör. Jag är alldeles för vek.

Jag tycker det är ett rätt lätt svar på den här frågan.

När man känner sig felbehandlad, kränkt och sårad så ska man sätta ner foten. Man ska inte "tåla" sådant.

IBland är det helt enkelt missförstånd som gör att man kan bli ledsen och då kan en nedsatt fot (man behöver ju inte skälla och gorma utan kan fråga lungt och stilla varför) göra att man slipper vara ledsen för något som inte egentligen var nått.

Behandlar någon en illa, kanske de inte vet om att man blev så sårad och då behöver de få veta om det så de kan göra rätt nästa gång.

Har mina värderingar och min självrespekt. Dessa går jag efter för att veta när, var och hur jag ska säga ifrån. Hur mycket jag kan ta emot.

Acceptans är min livlina och hjälper mig väldigt mycket. Är nog den som inte reagerar idag men jag reagerar på ett annorlunda sätt genom att jag säger ifrån på ett konstruktivt sätt.

Är det relationer till andra så har jag mina bollar, Relation, Självrespekt och Mål. /DBT/ och då vad är viktigaste i just detta?

Så jag surfar runt på acceptans och helt enkelt jag tar inte skit längre och vet hur mycket jag tål så att säga.

Många gånger så är det egentligen inte andra som kör över en utan man tilllåter dem att göra det!! Helt omedvetet så att säga.

Nej, vet vad jag tål idag och jag säger faktiskt ifrån mycket tidigare än vad själva gränser går. Det som är förvånade är att detta har blivit mera acceptarat av andra än då när jag mera tillät dem köra över mig.

Beror ju på vad det handlar om.

Jag tror det är väldigt individuellt. Det som kan vara OK för en person behöver inte vara det för andra.

En grundregel som jag tycker är bra är att om något/någon känns dåligt så är det läge att säga ifrån/dra gränsen.

Jag tror man ska göra det så snart som möjligt annars sviker man sig själv och sin omgivning. Att sätta gränser är inte enkelt, men väldigt viktigt.

Ett exempel: Låt säga att jag har en vän som kommenterar saker på ett vis som jag upplever kränkande. Om jag accepterar dessa ord 1:a, 2:a eller 11:e gången så skickar jag "signaler" att dessa ord inte kränker mig. Om jag då ballar ur när vännen kommenterar något den 34:e gången och förklarar vilken eländig typ han/hon är så sviker jag både mig själv och vännen.

För det första har jag låtit den andra personen gå över min personliga gräns för vad jag accepterar. Det är ett svek mot mig själv och den jag är. För det andra är det ett svek mot vännen som är helt oförstående om varför jag blir så arg denna 34:e gång. Vänen har ju sagt liknande saker 33 ggr tidigare och då har jag ju inte sagt något. Taskigt.

Därför tror jag det är viktigt att man är tydlig och säger till personen redan 1:a eller 2:a gången.

Självklart är det lätt att dra gränser rent teoretiskt och svårare att faktiskt göra det i praktiken.

En "luddig" fråga som får ett minst lika "luddigt" svar från mig!

Jag personligen tål det jag vill tills jag har fått nog..ibland är det mycket, ibland betydligt mindre..

Precis som Yuki skriver så beror det också på vad det gäller!

Jag kan tänja ordentligt på mina gränser när jag anser det vara befogat men kan också bli otroligt snabb med att sätta ned foten då så behövs!

Så funkar jag…

Kram, Citronmeliss!

Många gånger handlar det mera om att man inte kan dra en gräns mellan sig själv, som personlig, och situation. Utan man blir många gånger situationen själv. Då tål man som sagt oftast inte mycket. För allt som händer i situation blir då väldigt personligt… Som en wettex trasa.

Så glöm inte bort Du är inte situationen. Det som sker sker och oftast har inget med dig personligt att göra.

På tal om gränsdragning, en bok för den som vill förbättra sin förmåga att dra gränser.

Lär dig säga nej : och skapa goda relationer av Ury, William

Det undrar ja ochså nu när min vänn sårat mig så ila!!!

Beror lite på vad det gäller, men jag brukar vara tydlig med att markera mina gränser. Då jag känner att hit men inte längre så säger jag ifrån.

Jag tar emot det mesta och vågar inte sätta ner foten och säga ifrån av rädsla för att såra någon. Ger alltid folk en chans till även om jag mår dåligt av det. Ibland vet jag inte ens om jag har några gränser. På nått sätt tycker jag det är bättre att jag mår dåligt än att andra gör det.

Stampa ner foten du när det är för mycket för DEJ!

Jag tror hellre att det är mig det är fel på och att jag överreagerar eller misstolkar. Också klarar jag nog av att ta emot lite till… och lite till. Jag vet liksom inte när det blir för mycket.