Orimliga krav och ångest!
Jag har ett ganska stor problem men som jag själv ganska väl försöker att dölja, både för mig själv och andra.
Jag har jätte höga krav på mig själv. Om det inte handlar om helt orimliga krav, så kan det vara så att jag först tänker att "äh det spelar ingen roll hur det går". Men sedan, när jag ex. fick mitt betyg i ämnet i skolan, blir jag jätte depremerad när jag inte alls fick det betyget som jag ville ha. Jag känner mig misslyckad och mår dåligt. Dessutom är det så att jag sportar, och för tillfället har motivationen försvunnit. Känner att jag inte alls gör detta för att JAG tycker att det är kul, utan för att jag vill att ANDRA ska tycka om mig/ta mig seriöst mm. Jag vet att jag egentligen borde göra så som jag vill. Så att jag blir lycklig. Men jag kan bara inte!
Ett annat exempel är att jag har såna höga krav på mig själv i sporten, att det blir ett hinder. Jag blir stel och spelar inte alls så bra som jag kan spela. Efter, om jag har spelat dåligt, mår jag verkligen psykist dåligt! Trycker ner mig själv och tänker att "om jag nu suger så mycket, kan jag lika gärna lägga ner med allt…"
Det känns verkligen som om detta är slutet på mig och min sport, men jag vet, att jag KAN käpa mig upp ur hålet. Hade ett liknande tillfälle för snart ett år sedan, efter sommaren kom jag tillbaka. Men måste jag vänta till efter sommaren för att få tillbaka motivationen igen? Det orkar jag inte! Jag har verkligen ångest över att jag ska träna, just för att jag tror/vet att jag kommer spela dåligt.
Vad ska jag göra? Tips? Jag vill verkligen komma ur denna hemska cirkel som bara snurrar runt, runt, runt!
Förresten, har problem med stressmage sen årsskiftet.
Det låter som att du är en utpräglad tävlingsmänniska. Det är på många sätt bra, alla behöver en sporre. Däremot kanske du inte ska tävla i allt?
Det kanske skulle funka för dig att t.ex hålla skolan på "tävlingsnivå", och ha en mer avslappnad inställning till sporten?
Sporta för att det är kul och för att du behöver motion! Vad gör det om du inte presterar på topp jämt? Världen behöver inte rämna för det.
Är det så att du är i en högre division där det krävs av dig att du måste vara på topp, så kanske du kan gå med i ett korpen-lag istället? Hålla det på en nivå där du fortfarande tycker att det är kul.
Hoppas du hittar ett sätt att få det att fungera! Det är inte menat att du ska gå omkring och må dåligt!
Kram.
![[Vargnatt-]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag vet hur du känner dig, jag hade samma höga krav på mig själv, speciellt i skolan. Hade jag inte bästa betyget, var jag misslyckad, så kändes det som att hela världen tyckte och jag själv.
Jag hoppas verkligen du hittar ett sätt att bryta ditt tänkande, jag gjorde det tyvärr inte i tid utan gick rätt in i väggen och fick hoppa av gymnasiet.
Men, tänk att du är bra precis som du är, utan att vara bäst på allt. Det är inget krav att vara bäst i alla sporter, bäst i skolan, det ska vara kul att sporta och förhoppningsvis även kul att plugga, det ska inte vara något som framkallar ångest.
Lycka till och kram!
Jag vet inte hur det är att ha alla de kraven innefrån, men har det från folk i min omgivning. Tyvärr är det enda jag kan göra då att bryta med de personerna och hitta på något annat… Kan kanske vara en ide med sportandet, att tex byta lag eller gren? Nya intryck kan ibland hemna krav-känslorna.
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
Stressmagen har du fått på köpet av din prestationsångest.
Men vad skulle hända om du inte stirrade dig blind på de krav du ställer på dig själv? Troligtvis inget och andra skulle antagligen inte märka av det.
Ta en paus från det som känns jobbigt, man behöver inte vara bäst och det är ganska befriande att inte vara det.
Starta ny diskussion