Får och får..

Både din syster och din mor är vuxna människor!

De får båda ta ansvaret för sitt handlande, anser jag!

Din syster startade ju faktiskt och bara för att man är mamma så är man långt ifrån perfekt.

Lika lite som din syster vill att er mor säger hemska saker om henne, lika lite vill väl din mor att hennes barn säger elaka saker om henne, inför barnbarnet och dig.

Om jag förstår det rätt så är de psykiskt labila båda två så redan att utsätta sig för en resa i en lite bil tillsammans är ett vågspel, om de ej kommit överrens tidigare.

Precis som du skriver så har de nog båda två kämpat med att "hålla ihop sig" under besöket och sedan rann det över..

När man är i affekt säger man ofta saker som ej skulle ha blivit sagda i ett "normalt" tillstånd.

Att det måste ha varit mycket obehagligt för er alla, inte minst den lille, förstår jag.

Tråkigt slut på ert trevliga besök, isa!

Vad jag märkt så får föräldrar säga vad fasen de vill men ger man som barnet svar på tal då förtjänar man både det ena och det andra Är tyvärr ganska van vid att höra nedlåtande saker om mig själv pga hur jag mår och ett tag även för jag trodde jag var bisexuell. Väldigt trevligt att höra sin mamma säga "Du har inget att säga till om detta för du är fan bi".

#1 Ja, det var faktiskt min syster som startade bråket. Hon blir så himla arg. Och när hon blir arg blir hon helt tokig,galen. De sade inga snälla saker till varann någon utav dem. Jag fick påminna min syster hela tiden vid varje stopp att - ta med mobilen nu, och gå inte för långt. Jag sade också att det är bättre att vi håller ihop hela tiden, så vi inte tappar bort varann.

Du har rätt i att de båda är mycket labila och det blev ännu mer koncentrerat inne i den lilla bilen, det märktes redan på resan ner, att det var spänd stämning. Jag fick säga åt dem ofta att nu ska ni vara snälla mot varann, för de klagade på varandras bilkörning hela tiden, då de turades om att köra. Jag tror inte de menade allt de slängde ur sig till varann, mycket kom nog i ilskans fart.

#2 Jag kan inte komma ifrån det, men jag tycker det är mycket fult att kommentera en persons diagnos. Att man ska få det slängt i ansiktet, när känslornas hetta kommer fram, tycker jag är mycket elakt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att försöka strunta i deras hemska gräl. Det ska inte få överskugga min underbara tid. Jag som var så glad och stolt över mig själv som inte fick någon panikångest, jag kunde sova borta, det gick bra att äta borta, och besöket var jättebra på alla sätt och vis. Jag vill ha bra minnen från denna resa så deras gräl är deras grej. Jag ska försöka att inte fästa mig vid det.

kram isa

De verkar vara ganska lika din mor och din syster. Oavsett om din syster började så tycker jag det var lite väl mycket "skit" som kom ur din mammas mun, speciellt när den stackars lille killen fick sitta och höra allt.

Jag tycker din syrra gjorde rätt med att säga upp kontakten. Jag har förresten redan gjort samma sak för ca 18 år sen. Då blev oxå min lilla dotter inblandad bara 3 år gammal. Man kan inte ta emot hur mkt som helst.

ja hade jag varit du, så hade jag i ren protest bett dem att släppa av dig vid närmaste station, så du kunde ta tåget. OCh krävt dem på biljettpengar. USch sånt där är vidrigt. Känner igen det. Min fd och jag blev osams en gång när vi skulle åka från Stockholm hem till Skåne. Skitkul, bråka i 52 mil…..

Jag håller helt med Melissen i #1. Men jag hade garanterat stannat bilen och vägrat köra en meter till om de inte uppförde sig som vuxna.

Jadu.. Min förra svärmor förbannade den dagen då exet föddes och liknande saker. Han var inte mycket bättre han, men mellan dem var det mer av en "jargong". Inte för att det hände ofta, inte alls, men de kunde skrika på varandra tills väggarna skakade men när de lugnat ner sig så var det bra igen.

Men jag tycker inte att man ska använda sådant språk. Vuxet folk gör inte sådant i min värld. Hade någon sagt så till mig är risken stpor att jag hade blivit riktigt förbannad, för tredje gången i mitt liv. Tusan vad trist att hamna mitt emellan det! Men jag tycker du har en bra inställning isa, du ska givetvis se den stora segern som du gjort. Deras bråk är inte din sak.

tycker synd om din systerson… det är ju aldrig bra att gräla framför barn.

#2 Åh nej, Tavar. Jag läste fel. Jag trodde du skrev bi, som förkortning på bipolär. Men det var ju bisexuell du menade. Hur som helst tycker jag det är lika fult att kommentera en psykikatrisk diagnos, som en sexuell läggning.

Tack alla andra för era svar och stöttning.

mvh isa

Vad jag irriterar mig på så här i efterhand, är att min mor drog alla över en kant. 

Sen tycker jag det var fult av henne, att vid de två nästa "toalett och rökpauserna, försvinna med bilen. Båda gångerna var hon borta i 20 min. Hon vägrade svara i sin mobil när jag ringde.

Första gången hon försvann med bilen, var min handväska kvar i bilen med mina värkmediciner, och inhalatorn för min astma,plånbok, nycklar, ja - ni vet allt man har med sig.

Då höllt jag på att få en panikattack - men jag lyckades lugna mig med att säga högt att ja- jag ringer polisen om hon har stuckit med mina mediciner. Då blev jag lugnare och lyckades avhejda panikattacken med andningsövningar. Min syrra blev arg igen, men när hon såg vad som höll på att hända med mig,så lovade hon att inte börja bråka med mamma igen.

Vid nästa stopp, tog vi med oss handväskorna ut, och det var tur, för hon "försvann" igen och hade åkt ut på en sidoväg, fast det fanns parkering på plats. Vi kommenterade inte det heller.Då blev jag inte lika rädd, eftersom alla mediciner var med mig.

jag tycker att båda har ett ansvar för va de säger då de e vuxna människor båda två, 

när ja bodde hemma så pikade min lillebror mig ganska bra, kallade mig fetto och äckel osv, men vi var syskon och barn så han menade väl inget egentligen.  
men nu efter att ja flyttat så märker ja hur ful han faktiskt e i munn mot min mamma, (tror de bottnar i att han inte har mig att bråka med längre) 
hon kan ha jobbat från 6 på morgonen till åtta på kvällen kommit hem å lagat mat å serverat de på bordet å så kan min bror komma in å slänga en kommentar som "va e de här för jävla fattig sosse mat, har du inte råd me nåt bättre eller"
å mamma höjer lite på ögonbrynen bara..
är ja där när han pratar så till mamma kan ja lova att jag går i taket,
samtidigt undrar ja hur mkt sån skit man kan ta?
kommer min mamma få ett utbrott en dag?

de ja ville komma fram till iaf är att respekt måste visas från båda håll vare sig man e mamma eller dotter/son.
jag förstår att de blir bråk om någon blir provocerad, men sålänge barnet e barn får man väl ha lite överseende, men när båda e vuxna gör de ingen skillnad tycker jag, då borde man ha lärt sig hur man ska bete sig.

Inga problem med missförståndet :P Men tycker själv att både diagnoser och sexuallitet är fegt att använda sig av. Lika så allt som handlar om när man var barn, det kan man enligt mig inte rå för, spec när det handlar om vårdnadspkonflikter och uppfostran av en själv. Händer att många barn får höra saker i stil med "du ska vara glad över att jag inte gjorde abort som din pappa ville", "Jag slet som ett djur på jobbet för att du skulle få en ny klänning ibland när du var 5" eller att de har ingen aning om vad de gjorde för fel med ungen då den blev som den blev.

Men tillbaka till samtalsämnet mer korrekt, att två vuxna människor bråkar så är egentligen väldigt omoget men händer ändå väldigt ofta. Det enda man kan göra är väll att tala om för dom att dom bråkar som två 5 åringar med vuxnas vokabulär och om de inte kan sluta med det iaf vänta tills man själv slipper höra på det.