Känner likadant som dig. Det är jättesvårt att söka hjälp för man tycker att det finns dom som har det värren än mig eller att man tar upp den andres tid. Lider med dig.

Vill bara infoga att sjukvårdspersonalen är till för alla och det finns ingen som kan säga att ett problem är för litet.

Problemen står alltid i förhållande till personen. Det som är ett stort problem för mig kanske är en struntsak för någon annan. Men det ska aldrig hindra någon för att söka hjälp.

Så be om hjälp Emma om du känner att du behöver det!

Ens stolthet kan göra också att man inte kan prata med  sina närmaste vänner eller familjen. Det är ganska vanligt tror jag, man vill inte visa sig svag i det sociala livet.

Men om man pratar med en som får lön så man behöver inte tänka på att man tar deras tid och man har inget att jämföra sig när det gäller lidandet.

Våran kultur har bara tutat i oss att du skall inte vara till besvär om du bara mår lite dåligt.

Jag kände precis som dig. Tyckte att det var töntigt att söka hjälp, jag var ju inte ens självmordsbenägen liksom.. Men sedan tog min sambo tag i det, han tvingade mig att ringa mamma som fick ringa sjukvården dagen därpå. Så det bästa är för mig är att be någon annan hjälpa mig att söka hjälp.

Dessutom var det bra för mig att få hjälp, eftersom jag annars tyngde ned min sambo för mycket med mina problem. Han behövde avlastning typ.

Kan inte göra annat än att hålla med #2 till fullo.

#0

Jag tänkte oxå att mina problem var för små för att söka hjälp. Nu sitter jag som ett "svårt fall" hos specialistspykiatrin.

Det är väl pga av att man tror ens egna problem är för små som man kommer försent till hjälpen innan det blir värre.

Så sök du hjälp, du har inget att skämmas för

Tja, min tanke var att det är väl inget att söka hjälp för, odm kommer inte vilja ta sig an mig… en vecka efter första kontakten med psykiatrin tvångsvårdades jag och det verkar inte vara ovanligt om man ser till tråden här att man sitter och nedvärderar sitt mående, att det int eär så illa och att ingen kommer vilja jobba med en inom vården.

Dina problem ÄR problem för dig, det är tillräckligt stort för att du ska ha all rätt i världen att söka hjälp. Det är egentlgien det enda som räknas.

Tack för alla svar, de känns ändå bra att fler har och har haft tankar i samma banor. Det är alltid betryggande på nåt sätt, haha.
När jag fått lite mod så ska jag verkligen ta mig an att ringa

När du ringer Emma, så gör inte dintt måsende mindre illa än vad det är, utan säg hela sanningen.

Vet att en del säger att det är bättre än vad det gegentligen är av rädsla att verka knäppa. Jag är en av dom. Var heller inte rädd för att börja gråta om det behövs.

Jag har ofta stålsatt mig och tänkt att JAG SKA INTE BÖRJA GRÅTA! När jag var hos en psykläkare så ville hon inte sjukskriva mig längre och då bröt jag ihop. Då helt plötsligt var jag ett för "svårt fall" för henne och blev remitterad till specialist och det är där jag befinner mig.

I senaste intyget står det att jag kommer att behöva sjukskrivning under en mkt lång tid

Tack för rådet aspie.

Det är bara den där frågan.. "vad är de för fel på dig".. ptjae.. är periodvis allmänt nere och skär mig.. det känns liksom så.. ja, jag vet inte.

Ja tänk så här. Ingen kommer att äta upp dig!

#0 Känner precis igen de tankarna. Särskillt de att jag skulle ta upp dyrbar tid från den jag pratar med. Jag tror inte det finns något bra sätt att ändra på den inställningen, bara att ta sitt förnuft till fånga och faktiskt inse att de människorna är där för att de vill hjälpa till.

Sen vart man ska börja tror jag ingen vet. Det är ju inte så att du måste säga allt direkt, först och främst komer ni nog bara prata lite flyktigt om intressen och sådant. Så du känner att du kan öppna dig för honom/henne.

Att du skulle bli "undervärderad" (att du inte skulle vara "tillräckligt sjuk") finns ingen som hellst risk för. Folk går till koratorer/psykologer bara för att få prata, man behöver inte ha något problem över huvud taget. :)

#10 håller med dig. Den där frågan Vad är det för fel på dig eller vad kan jag hjälpa dig med" känns hemska att svara på. Hur förklarar man det på en kvart?

Du får ta det i omgångar bara, det kommer att gå bra KRAM

#2 Jag håller också med 2#. Och du , EmmaG. Min erfarenhet av kuratorer och psykologer är att jag berättar mina problem och om vad det är som jag mår dåligt av. Utifrån det som jag berättat för dem, så hjälper dom mig med tips, råd och stöd. De har aldrig frågat mig varför jag har mina problem. Utan de har utgått från de problem jag har och så tar vi tag i saken, talar om den och jag får hjälp.

Sedan när man kommit så långt att man kan hantera sina problem, så kanske vi tillsammans har kunnat nysta ut en del av orsakerna till problemen, varför jag har de problemen som jag har. Men Orsaken till problem har inte varit så relevant i mitt fall, utan det viktiga för mig är hur jag ska hantera det som gör att jag mår dåligt.Så har även mina psykologer resonerat.

Hoppas det går bra för dig, var inte rädd att söka hjälp! Hjälpen är till för att hjälpa dig!

kram isa

Tack #14, de kändes betryggande att höra =)

Om du har svårt att ta tag i att ringa någon så kanske du kan be någon i din närhet att ringa?

Ett samtal hos en psykolog/terapeut/kurator behöver ju inte leda någon vart på direkten. Jag kände ofta i början att jag bara slösade min terapeuts tid, men det är ju inte sant egentligen. Flera gånger har jag mest suttit tyst, och inte tar de illa upp för det. Låt det ta tid, och hoppas du hittar någon du klickar med!