Jag har. Har verkligen jättesvårt med det och har haft i hela mitt liv. Minns när man hade utvecklingssamtal i skolan och lärarna tvingade en att titta på dem. Det var det värsta jag visste.
Pratar någon med mig kollar jag någon annanstans. Sitter man och pratar, som hos tex psykolog, kollar jag bara i golvet.

Ja alltid ner i golvet eller på mina händer eller ben. Samma sak om jag skall fråga någon på jobbet.

Jepp precis. Har bara en enda jag kan kolla i ögonen på och det är mitt ex. Någon annan är helt omöjligt ;S

INte ens min man tittar jag i ögonen.

Ja, jag har svårt för det. Har dock försökt lära mig och nästan tvingar mig själv att se mina närmaste i ögonen, men jag tycker det är skitjobbigt!

Jag har haft problem med det, men det håller på att bli bättre, just nu är det väl 2-3personer som jag kan kolla i ögonen, men bara en liten stund, andra som jag pratar med fäster jag blicken på något annat, kan vara allt från deras hals, mina händer, knän, fönstret eller vad som.. men inte ögonen.. munnen funkar bra att kolla på oxå.

Jag har också problem med det. Precis som du tittar jag oftast ner i golvet eller på benen/händerna och tittar jag på personen jag pratar med blir det MYCKET korta stunder…

Jag har också svårt för det, inte med mina närmaste, men med männsikor som jag inte känner så väl. Särskilt jobbigt tycker jag det är om jag samtidigt ska berätta någonting, då blir jag ofta jättenervös och får tunghäfta.

Ja usch, att kolla i ögonen är jättejobbigt Vare sig det gäller främlingar, bekanta, familj, vänner eller partners. Känner mig obehaglig. Första veckan på högskolan fick vi i uppgift under en workshop att sitta två och två och stirra in i varandras ögon i fem minuter under tystnad. Det var riktigt läskigt att sitta och stirra in i en främmande människas ögon *brr* Jag kände mig så utlämnad efteråt, mådde kasst.

Jag tycker att det både är läskigt och facinerande på samma gång..

Ibland kan jag dessutom "tvärbliga" någon i ögonen och då är det de som undviker min blick!

Det är väldigt olika. Vissa har jag inte som helst problem att ha bra ögonkontakt med, medan andra gör att jag gärna tittar rakt ner i golvet eller på något annat.

Tror mycket det beror på vilken person det handlar om. Och hur trygg jag känner mig, och givetvis lite på mitt mående.

Jag har också haft problem med det och har ibland fortfarande problem med det, men det beror nog på hur personen är.  Det är ju lättare ifall den man pratar med inte har problem med samma sak, för då känns det som man kan slappna av lite mera.

Men jag brukar tvinga mig själv att titta i ögonen, när jag känner att det är svårt. Jag frågar mig själv vad det kan bero på och jag har kommit fram till att hos mig beror det på att jag känner mindervärdighetskomplex av nåt slag.

Jag har även svårt med min man att se i ögonen. Vet inte varför med det är jätteobehagligt.

jag stirrbligar inte, men det första jag vill göra  är i alla fall att få ögonkontakt.

Har inga problem med att titta folk i ögonen, känns dumt att titta ned i golvet när jag pratar. Gillar att se folks ögon, kan läsa in mer i samtalet då.

Däremot så kollar jag bl.a. inte kassörskor och människor på såna poster i ögonen. Vet inte varför, men gör det inte.
Trodde inte folk i allmänhet gjorde det, men så hade vi en disskusion på ett seminarie när jag läste sociologi. Och då gjorde alla det utom jag. Kändes knäppt.

Vill också gärna se personen jag pratar med i ögonen, kanske inte råstirra, men ändå.

Har också fått se ett par riktigt underbara gyllenbruna ögon på nära håll, där smälte jag helt. Så nog är ögon fantastiska allt.

Men det finns situationer där jag försöker undvika ögonkontakt också, framförallt när jag mår riktigt dåligt.

Usch, har samma problem, det är nästan äckligt jobbigt :S :'(

Jag vill titta folk i ögonen. Ögonen är själens spegel……..

Jag kollar aldrig i någons ögon. Dom som känner mig accepterar det, dom vet att det beror mycket på min diagnos (asperger). Okända kollar jag runt ögonen. Ibland blir det kindbenet, nästippen eller pannan. För att personen ska tycka att jag ser denne i ögonen.

Under samtal med tex min psykolog så kollar jag ofta på blommorna i fönstret samtidigt som jag pillar med mina naglar eller byxor. Jag trivs super med henne, men lik förbaskat så klarar jag det inte.

Jag har också svårt, men jobbar på det, är viktigt för själen att få spegla sej…

Jag vill gärna titta i någons ögon men jag vill inte att de ser tillbaka

Jag har alltid haft svårt att ljuga och förställa mig och jag vill inte att alla ska se att jag mår dåligt!

Jag är inte bara ledsen utan jag är arg ibland till gränsen till bitter och de ögonen vill jag inte kasta på någon, den personen måste vara stark som ska orkar se in i dem och inte ta det personligt!

Djur som mår dåligt och är sjuka försöker in i det sista dölja detta för sina flockmedlemar för de vill inte bli utstött eller t om bli uppäten!

Det kanske är ett nedärvt beteende att vi inte vill visa att vi mår dåligt som vi bär med oss genetiskt?

Vi vill inte avslöja att vi är en svaglänk som behöver hjälp!

#21 Oj, det där var en bra beskrivning tycker jag. "Jag vill gärna kunna se in i andras ögon men jag vill inte att det ska se in i mina"

Det andra som du beskrev om djuren tycker jag oxå lät mkt logiskt och bra

#21 Ja, jättebra skrivet. Det kanske är just det, allt man har inom sig, sorg, ilska, bitterhet som man inte orkar projicera med ögonen.

Men om man är glad är det ju mycket lättare att titta någon i ögonen.

"21 Väldigt bra skrivet

#23 Ja det är ju sant. Om man är glad så går det lättare.

Det är kanske så att detta är grunden till all psykisk sjukdom, blir man inte sedd och bekräftad som liten bebis så blir man så kränkt att man inte vill se andra i ögonen överhuvudtaget, man blir arg och bitter och väldigt ensam…

En annan anledning till att jag tycker det obehagligt att någon tittar in i mig är att jag känner obehag om någon kommer för nära. Jag har svårt för intimitet!

Ibland funderar jag på om jag är autistisk!

Kanske det.

Har ni bra relation med era föräldrar?

Jag har dålig!

Jag har inte pratat med min pappa på flera år och hade dåligt sen innan. Med mamma är jag inte så nära med heller.

Jag har haft dålig, men jag har rätt så bra kontakt nu med mina föräldrar.-

#28 Var lite sisådär under barndomen, hemsk under första tonåren, och nu sista halvåret-året är det faktiskt riktigt bra, åtminstone med mor min. Far jobbar hela tiden, så det är knappt att jag träffar honom…

Sårad själ!

Man brukar ju säga att det som inte knäcker en stärker en!

Jag är nog halvknäckt!

Innan i mitt liv har jag haft många mål och haft praktiska problem att lösa. Jag har nästan alltid haft något att sätta tänderna i och har på så sett kunnat distraherat mig

Min stress och orolighet har jag skyllt på att jag har haft fullt upp! Undermedvetet har det var hemskt skönt att andra männsikor har trott det och så har vi fokuserat och pratat om dessa problem istället för mina demoner som jag hela tiden försöker gömma och behålla för mig själv.

Det är nog därför jag inte vill att någon tittar mig i ögonen, vill gömma mina demoner!

Jag har brytit kontakten med min mamma för några år sedan och min pappa har jag alltid haft dålig kontakt. Han drack en del när jag var liten och är ganska lik mig och drar sig undan.

Jag har funderat på att prata med honom detta, vårt problem…men det blir liksom aldrig av…jag känner mig inte så stark..är rädd att jag blir ännu mer tom efteråt!

Har också svårt för att titta andra i ögonen. Har många gånger blivit tillsagd om att göra det.

Man kan ju träna lite i spegeln, med sig själv

#34 Javisst! Jag blir överraskad ibland, "jag ser ju riktigt trevlig ut"!!!

Mycket bra idé!

Men jag ska inte öva på att se trevlig ut  utan att faktiskt vara den jag är. Om jag ska kunna slappna av bland folk så måste jag sluta att vara till lags och vara inställsam och försöka låtsas att allt är ok!

Jag har väldigt svårt att se folk i ögonen när jag pratar - kan liksom inte koncentrera mig på samtalet då. Vet inte varför.

Vet vad du menar!

Man har liksom för hög grad av närvaro, man tar in för mycket intryck på samma gång! Plus att du ser att denna personen analyserar dig i viss grad!

Det hade varit skönt om man kunde titta på folk så som man gör när man tittar på tv

Jag har faktiskt aldrig tänkt på det där… tror nog att jag har svårt för att kolla folk i ögonen, men på de andra ställena i ansiktet går…

Jag har faktiskt aldrig tänkt på det där… tror nog att jag har svårt för att kolla folk i ögonen, men på de andra ställena i ansiktet går…

#40 Många fäster blicken eller sneglar mellan ögonen för att slippa "stirra" rakt i dem..

Det är ett knep man ofta får av terapeuter..

jo, jag! jag har oxå svårt för att hålla ögonkontakt med en person. särskilt när jag pratar eller lyssnar. känns som att personen kommer mig för nära inpå. har funderat på varför, för detta stör mig o många hävdar att man ger ett oärligt intryck, men för mig har det alltid varit så - utom när jag är arg - DÅ blänger jag!

har lärt mig "triangel-knepet" att flytta blicken mellan personens ögonbryn o näsa som i en tänkt triangel då o då - det ger ett behagligt intryck, man tittar utan att stirra.

Japp, jag har svårt för det. Tittar på personen i början av konversationen men efter det avviker blicken utan att jag själv är medveten av det men det är för att jag tappar konsentrationen. Pratar någon med mig för länge kommer jag även sluta lyssna och inte höra vad den säger och går in i mina egna tankar.

#43

Fast jag skulle bli nervös om någon höll på att titta runt i mitt ansikte på det sättet, jag skulle inbilla mig att jag hade nått skräp eller annat störande som de tittade på

Japp jag har svårt för det. Jag har AS.

#43 och #45 Det skulle jag med bli.

Klart att jag tittar folk i ögonen när jag pratar med dem.

Ögonkontakt är jätteviktigt för mig, för genom ögonen är det lättare att "läsa av" en annan människa.

Jag skulle uppleva det som jobbigt om jag pratade med någon, som tittade på 1000 andra saker än mig.

Alla är vi olika. :D

haha, vi är roliga o olika, så spännande detta med ögonkontakt

varför är det nästan uteslutande kvinnor som har överhuvudtaget tänkt på sitt eget ögonbruk i sina kontakter med människor? (David är juh värd och han är öppensinnig man)

hade varit kul att se vad männen observerar hos sig själv när det gäller deras blick kontra kommunikation

När jag var yngre hade jag stora problem med att ta ögonkontakt. Det gav mig stark ångest och jag ville bara fly fältet.

Att se någon i ögonen är att blottlägga sig. På den tiden hade jag byggt upp en mur mellan mig och omvärlden. Jag ville inte släppa in någon och inte avslöja vem jag var av rädsla för att inte duga.

Numera ser jag folk i ögonen, men håller sällan kvar blicken för några längre stunder. Det övar jag på fortfarande.

Ibland lägger jag nog för mycket energi i ögontittandet, det märker jag när folk vänder bort blicken ist och börjar flacka. Förmodligen ser jag stirrig och för intensiv ut då =)

Det bästa man kan göra är att "glömma bort" sig själv och fokusera på det som är utanför en. Då kommer ögonkontakten helt naturligt för den är något medfött i oss.

Jag brukar titta på munnen när folk pratar. Tror jag. Jag har kommit på mig med det några gånger iallafall.

Det finns några personer jag kan se i ögonen, men om det är någon jag inte känner superbra vet jag inte vars jag ska titta. Jag ser typ i ögonen en stund, och det blir läskigt och jag tänker att jag stirrar, och då tittar jag bort, och så vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Jag kan faktiskt inte tänka mig i nuläget vars jag tittar när jag pratar med familj och dylikt. Jag har för mig att jag ser hela ansiktet som helhet, men det vore ju en omöjlighet på nära håll. Fast jag pratar kanske inte med dem på nära håll? Jag vet inte…

Jag har problem med det, det går bättre nu men fortfarande e det jobbigt, jag tror det har att göra med att jag har byggt upp en mur o döljer hur jag egentligen mår..Människor säger alltid att jag har vackra ögon..men även sorgsna så då har det nog blivit att jag inte tittar dem i ögonen för att de ska se sorgsenheten..

Jag har rätt ok kontakt med mina föräldrar.. mamma e kontrollerande men har skärpt sig lite nu o pappa jobbade jätte mycket när jag var liten så han såg jag knappt till..

Jag har extremt svårt för ögonkontakt. Jag har AS.

Jag har också svårt att se folk i ögonen. Tittar ofta bort så fort dom tittar mig i ögonen. Jag tror att jag inte vill att dom ska se hur osäker jag är på mig själv. När jag ser in i någons ögon som ser tillbaka på mig så känns det ibland som om dom ser rakt in i alla mina dåliga kännslor och minnen. Precis som om man ljuger när någon ser en i ögonen, det bara går inte för det känns som man blir genomskådad direkt. Men även om jag är ärlig eller bara pratar om vädret så känner jag mig blottad om jag tittar personen i fråga i ögonen om denne tittar tillbaka.