http://www.psychologytoday.com/blog/dsm5-in-distress/201207/two-who-resigned-dsm-5-explain-why

I artikeln beskrivs hur två internationella medlemmar av den arbetsgrupp  som har fått i uppgift att utveckla sektionen för personlighetsstörningar avgår för att de amerikanska "experterna" väljer att i princip strunta i sakliga underlag och konstruktiv kritik gällande hur indelningarna ska skötas och att arbetet mer eller mindre kvarstår i samma anda som DSM-4.

Hur ser andra på USA:s förhållning till detta? Vilket känns viktigast, att behålla de indelningar som finns och utgå från vad som faktiskt existerar enligt manualen, eller arbeta kring gränsdragningar mellan klusterna/störningarna och leta efter vad som eventuellt finns eller inte finns där, samt ur ett kliniskt perspektiv göra fler eller färre indelningar?

Vad tycker ni i allmänhet om manualen som medel inom psykiatrin? Gör den mer ont än gott, eller är den högst nödvändig för ett "korrekt" kunskapsintag om störningarna, både vad gäller psykiatrins sätt att använda den och patienters sätt att tolka den?