En överlevare som kämpar om att leva.
Är ny här, allt känns ångesladdat, ensamt och tårar som aldrig tar slut. Mardrömmarna har börjat komma och det mesta känna ohållbart, opålitligt och otryggt.
Försöker sköta mig och göra det som förväntas av mig=städa, diska, laga mat, äta frukost, lunch, middag och mellis, försöker även gå ut och gå en stund varje dag.
Vill leva, verkligen leva och jag vill må bra, men det känns som att jag inte vet när nästa bakslag kommer som nu.
Det känns som att jag är ensam om att må såhär och ha varit med om allt jag har varit med om och fortfarande är med om. Men det är inte sant.
Vill bara att allt blir bra någon gång.
Vill kunna säga till min psykolog och kurator "jag mår bra idag" "idag känns allt harmoniskt", men just för ögonblicket vill jag bara att ångesten försvinner och att tårarna ger vika.
Du är inte ensam, även om det känns så.
Försök hålla ut och härda ut med ångesten tills du kan få prata med någon eller med din kurator. Det är nästan outhärdligt men försök att t.ex. bara lägga dig i sängen, krypa ihop och stå uuut tills den värsta ångestvågen är över.
Gör ingenting dumt. <3
När ska du träffa kuratorn nästa gång?
Och den där känslan att du så gärna vill vara glad och leva. Det är klart du vill det. :/ Men du är du och du behöver jobba med dig själv och hitta strategier. Du kan inte förvänta dig att bara vips vara glad en dag efter hur du har mått och allt som hänt. Ha inte så stora förväntnignar på dig själv, du är ändå bara människa. Ge det lite tid, det kommer till slut!
Om du behöver skriva av dig kan du gärna PM:a mig!
Starta ny diskussion